Den har artikeln behover fler eller battre kallhanvisningar for att kunna verifieras . (2015-05) Atgarda genom att lagga till palitliga kallor ( garna som fotnoter ). Uppgifter utan kallhanvisning kan ifragasattas och tas bort utan att det behover diskuteras pa diskussionssidan .

Enmansvalkretsar ar valkretsar fran vilka endast en kandidat valjs. Valsystemet forekommer i olika varianter sasom med enkel majoritet ( first past the post , FPTP), absolut majoritet ( alternativrost , "forstahandsval") och med absolut majoritet (med en andra omrostning vid behov). Oberoende av variant kommer valkretsen att representeras endast av vinnaren. ^{[ 1 ] [ 2 ]}

Valen kan ske i en rostningsomgang eller i flera rostningsomgangar, med enkel overforbar rost , med bordametoden och med krav pa absolut majoritet eller relativ majoritet . Exempel pa lander med majoritetsval i enmansvalkretsar ar Frankrike , Storbritannien , USA , Kanada och Australien (till representanthuset; senaten anvander ett proportionellt valsystem ). Svenska riksdagen valdes ursprungligen i enmansvalkretsar tills regeringen Lindman I inforde proportionella val till bada kamrarna 1909 ("dubbelproportionalismen").

Systemet [ redigera | redigera wikitext ]

Grundtanken i ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar ar att den person som far flest roster i sin valkrets vinner hela valkretsens mandat . Denna person tillhor vanligen ett parti , men det forekommer ibland att oberoende kandidater blir valda i vissa valkretsar; for narvarande (2017) finns i USA tva oberoende kongressledamoter ( Bernie Sanders och Angus King ). Detta till skillnad fran lander med proportionellt valsystem, dar det oftast ar omojligt att bli invald som oberoende. Man kan dela upp systemet med enmansvalkretsar i tva grenar (se nedan), i vilka man antingen later den med flest roster direkt erhalla parlamentsplatsen ( engelska : First-pass-the-post ) eller gradvis minskar kandidaterna efter rostetal (antingen genom ett nytt val eller genom preferensrostning) i vilket man till sist skickar den kandidat som erhaller en absolut majoritet av rosterna i valkretsen.

Valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar far ofta som foljd att starka majoriteter bildas i det valda parlamentet (och darmed starka regeringsunderlag i de lander som har parlamentarism ). Detta foljer naturligt av det faktum att det i demokratier ofta finns tva dominerande politiska krafter (hoger-vanster) ^{[ kalla behovs ]} och deras respektive framsta foretradare ofta har en sammanslagen valjarskara pa mellan 50 % och 80 %. Da man i enmansvalkretsar endast far skicka en kandidat, den som foretrader valkretsens storsta parti, far detta till foljd att mindre och medelstora partier far skicka forhallandevis fa ledamoter, da dessa standigt konkurreras ut av antingen den dominerande hoger respektive vansterkandidaten. Mindre partier kan ibland lyckas relativt bra om de valjer att fokusera pa vissa valkretsar dar de ar forhallandevis starka, men ofta ar sma partier tamligen marginaliserade. Ett system med majoritetsval tenderar dock att gynna starka regionala partier. I Storbritannien har till exempel nationalistpartier fran Skottland , Wales och Nordirland alltid nagra platser i parlamentet. Sammanlagt brukar det finnas omkring elva partier i House of Commons, aven om ett parti ( Conservatives eller Labour ) som regel har majoritet.

Systemet med enmansvalkretsar gor att folket i manga fall far en narmare relation till rikspolitikerna, da dessa foretrader en bestamd och relativt begransad valkrets. Detta gor att manga valjare vet vem deras ledamot ar och vad denne star for, da detta har stor betydelse i valrorelsen. Detta gor aven att ledamoter kan ges storre frihet att driva sina egna fragor, da partierna ofta inte ar sa hart sammanfogade som i lander med proportionella val. I Storbritannien ar det brukligt att varje valkrets ledamot nagra ganger om aret haller hov i den lokala valkretsen ( MP Session ) dar denne forklara sin drivna politik i parlamentet men aven ges mojlighet att prata med och ta emot forslag fran sina valjare.

Motsatsen till majoritetsval i enmansvalkretsar ar proportionella val , vanligen i flermansvalkretsar (i Nederlanderna ar dock hela landet en enda valkrets vid de proportionella valen till andra kammaren). I lander med ett proportionellt valsystem erhaller de olika politiska partierna i varje valkrets mandat i forhallande till antalet erhallna roster. I en del lander, t.ex. Sverige, anvands utjamningsmandat , som tilldelas partier som nastan fatt in (ytterligare) en kandidat i flera valkretsar. Utan utjamningsmandat riskerar mindre partier med sitt understod relativt jamnt spritt over landet att fa mycket farre mandat an rostandelen skulle forutsatta.

I ett system dar partierna far mandat ungefar i forhallande till sin andel av rosterna ar det vanligt att valets "vinnare" far bara en knapp majoritet eller inte alls far egen majoritet. Detta foljer av valmatematiken, men ocksa av att sma och medelstora partier inte missgynnas i samma grad och darfor ar vanligare. Darmed uppstar minoritetsregeringar eller koalitionsregeringar .

Enmansvalkretssystemet har, liksom proportionella val dar man rostar pa enskilda kandidater, pastadda fordelen att de valda tvingas ansvara for sin valkrets som individer och alltid riskerar rostas ut, medan partilistor innebar ett kollektivt ansvar for valjarkaren, och dar utrostade parlamentsledamoter inte nodvandigtvis speglar det missnoje som kan finnas mot hogre uppsatta pa samma lista (som darmed i praktiken garanteras omval, sa lange partiet behaller en brakdel av sitt rostetal).

Med enmansvalkretssystemet sa kan partier far fler roster i hela landet men farre mandat an ett konkurrerande parti eftersom man endast gar efter vilket parti/kandidat som vann i valkretserna. Det forekommer att de som har makten ritar om valkretsarna sa de vinner i manga valkretsar knappt och far manga mandat medan konkurrerande partierna vinner stort i fa valkretsar men forlorar knappt i de flesta andra valkretsarna och far darmed fa mandat, det kallas gerrymandering . I exempelvis Kalifornien i USA ar det en oberoende kommitte som ritar valkretsarna men i de flesta delstater i USA ar det de som har makten i delstaterna som bestammer hur valkretsarna ska se ut. Med ett proportionella val har gerrymandering en liten eller ingen effekt alls.

Med enmansvalkretssystemet gar mandaten endast till vinnarna i varje valkrets och inte efter procentuellt antal roster och darfor forekommer det att valjare taktikrostar pa kandidater som har storre chans att vinna i valkretsen. I valkretsar dar resultatet vem som kommer vinna mandatet vara givet kan darfor valdeltagandet och antal roster i hela landet och valkretsen paverkas eftersom det forekommer valjare som inte tycker det har nagon storre betydelse att ga och rosta pa motstandarna eller pa vinnaren ^{[ 3 ]}

Valdeltagandet i valkretsarna varierar men valkretsindelningen exempelvis i USA baseras endast pa antal valjare och darfor kan det kravs olika antal roster for att vinna mandaten.

Historia [ redigera | redigera wikitext ]

Systemet med enmansvalkretsar har en gammal historia och ar i manga avseenden en mycket enkel och lattbegriplig form av demokrati. Den har tillampats i Storbritannien anda sedan House of Commons inforande (aven om moderna rostsedlar och hemliga val infordes forst pa 1800-talet) och bygger pa tanken att den person med storst stod i en valkrets ocksa ar den som ager ratt att foretrada valkretsen. Systemet med enmansvalkretsar gor att valkretsindelningen ar sarskilt viktig, da varje krets bara far sanda en ledamot. Detta foranledde stora problem under 1700- och 1800-talet i Storbritannien, da den davarande valkretsindelningen var otidsenlig. Till exempel hade den industrialiserade valkretsen Yorkshire fore Reform Act 1832 over 50 000 rostberattigade som tillsammans valde en parlamentsledamot, mot valkretsarna Gatton och Old Sarum (sa kallade rotten boroughs ), med sju valjare och tva parlamentsledamoter var, vilket avspeglade valkretsarnas indelning pa 1200-talet. Idag utfors valkretsindelningen med mycket stor noggrannhet; i USA andras granserna vart tionde ar efter en folkrakning ( census ), i vilket rosterna till elektorskollegiet omfordelas mellan delstaterna. I Storbritannien kan befolkningshalterna variera, men ingen valkrets har dubbelt sa manga valjare som en annan.

Under tidigt 1900-tal ville Socialdemokraterna och Liberalerna infora systemet med enmansvalkretsar aven i Sverige men detta avvisades av Hogern , vilka i och med revolutionsoroligheterna i slutet av 1910-talet istallet gick med pa en allman rostratt genom proportionella val , nagot som fortfarande tillampas i Sverige. Hogern var orolig att val i enmansvalkretsar skulle gynna socialdemokraterna i alltfor stor utstrackning, nagot som visat sig stamma val i andra lander med enmansvalkretsar.

Ar 2011 holls en folkomrostning i Storbritannien om avskaffande av majoritetsvalsystem till forman for ett modifierat majoritetsvalsystem kallat "Alternative Voting". Som argument mot majoritetssystemet framholls att detta gjorde att stora delar av folkets vilja aldrig speglades i parlamentet och att valsystem som enbart bygger pa tanken om ett hoger- och ett vansterparti ar odemokratiska och otidsenliga. Som argument for majoritetssystemet fanns bland annat valsystemets enkelhet och formaga att ge starka regeringsunderlag, vilket generellt ses som nagot positivt. Ja-sidan forlorade stort och erholl bara knappa 30% av rosterna medan nej-sidan erholl dryga 60 %, varfor valsystemet beholls.

Majoritetsval i enmansvalkretsar med relativ majoritet [ redigera | redigera wikitext ]

I Storbritannien och USA avgor relativ majoritet valen i enmansvalkretsarna vid val till parlament, unionens eller delstatens kongress eller vid vissa kommunalval. Den kandidat som far mest roster i en enskild valkrets far mandatet. Ovriga partier blir da utan representation fran valkretsen

Tyskland tillampar ett blandat system med bade har proportionella val och val i enmansvalkretsar, med ena halften av ledamoterna utsedda i proportionella listval.

Majoritetsval i tva omgangar med krav pa absolut majoritet. Exemplet Frankrike [ redigera | redigera wikitext ]

I Frankrike finns det ett annat system for val av ledamoter av Nationalforsamlingen . For att bli vald stalls krav pa absolut majoritet och minst 25 % av samtliga registrerade roster i forsta valomgangen, ^{[ fortydliga ]} men relativ majoritet i andra valomgangen om ingen i forsta valomgangen blir vald. De tva kandidater som fick flest roster i forsta omgangen gar vidare till andra valomgangen, men de kan fa sallskap av ytterligare kandidater. Den andra valomgangen ar oppen for alla kandidater som fick minst 12,5 % av de registrerade rosterna i forsta valomgangen.

Presidentval [ redigera | redigera wikitext ]

De flesta presidentval ar majoritetsval i enmansvalkretsar dar hela landet ar en enmansvalkrets (utom i USA dar valet formellt sker genom elektorer ). Vid vissa av presidentvalen racker relativ majoritet (till exempel pa Island ), men i manga lander sker presidentvalen i tva omgangar. Om ingen far absolut majoritet i forsta valomgangen, gar de tva kandidater som fatt flest roster vidare till en andra valomgang, dar valet star endast mellan dem. Det brukar saledes i dessa lander vara tva presidentval varje gang en president skall valjas. Exempel pa lander med detta system ar Frankrike och Finland .

Majoritetsval i flermansvalkretsar [ redigera | redigera wikitext ]

I USA valjs elektorerna i presidentvalet genom majoritetsval i flermansvalkretsar med delstaterna som valkrets. I 48 delstater valjs alla elektorerna, som valjs for att valja president, med relativ majoritet. Det vill saga: det parti far alla elektorerna i delstaten som fatt flest roster (relativ majoritet). I delstaterna Nebraska och Maine fordelas elektorerna pa foljande satt: den kandidat som fatt flest roster i delstaten far 2 elektorer och resten av elektorerna delas ut till den som fatt flest roster i de olika enmansvalkretsarna i val till USA:s representanthus . Varje enmansvalkrets har da en elektor var. ^{[ 4 ]}

Den amerikanska konstitutionens grundtanke har alltid varit att delstaterna utser presidenten. Varje delstat far lika manga roster i elektorskollegiet som de har senatorer och kongressledamoter; de senare star i proportion till delstatens befolkning. Delstaterna far sjalva valja valsystem; genom att vinnaren far alla elektorer blir delstaten viktigare i valkampanjen i situationer dar det ar oklart vem som vinner an om osakerheten gallde ett elektorsantal i proportion till antalet osakra valjare, och chansen blir storre att presidentkandidaten engagerar sig i for delstaten viktiga fragor.

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]