Den har artikeln behover fler eller battre kallhanvisningar for att kunna verifieras . (2023-11) Atgarda genom att lagga till palitliga kallor ( garna som fotnoter ). Uppgifter utan kallhanvisning kan ifragasattas och tas bort utan att det behover diskuteras pa diskussionssidan .

Eldvapen ar ett vapen som med hjalp av gasexpansion vid snabb forbranning av en krutladdning avfyrar en projektil .

Allmant om eldvapen [ redigera | redigera wikitext ]

Anvandningen av krut for att avfyra projektiler har varit kand i Kina sedan atminstone 800-talet. Den riktade sprangverkan som behovs for att fyra av projektilen mot ett utvalt mal astadkoms nagra sekel senare - belagg for tuber av bambu finns fran 1126, och den aldsta kinesiska kanonen av metall dateras till 1290-talet. Redan 1241 anvandes kanoner i Europa av mongoler i krig i Ungern , och Roger Bacon omnamner kanoner i en skrift fran 1248. Under 1300-talet spreds bruket. Fran 1400-talet och fram till 1600-talet forbattrades de metallurgiska kunskaperna sa att det blev mojligt att tillverka handeldvapen, sa som muskoter , gevar och pistoler . En hallbar kammare dar forbranningen kunde ske, och en pipa som var tillrackligt rak och valborrad for att tillvarata expansionskraften kunde da tillverkas. Krutet som anvandes var svartkrut .

Roksvagt krut som uppfanns under 1880-talet ersatte svartkrutet och kom att revolutionera eldvapnens konstruktion. Forbranningsprodukterna fran det roksvaga krutet ar gasformiga med mycket lite sot. Det mojliggor langa skjutserier utan att vapnet behover rengoras och att man slipper rokutveckling som rojer var skytten befinner sig. Under svartkrutstiden bildade kanonroken dimma som gjorde det svart att skilja pa van och fiende pa slagfaltet, detta slapp man med det nya krutet.

Eldvapen uppdelas i:

• eldhandvapen (till exempel pistoler , revolvrar , gevar och automatkarbiner )
• latta pjaser (till exempel kulsprutor och rekylfria pansarvarnsvapen )
• tunga pjaser (till exempel kanoner och haubitser )

Eldvapnens aldre historia i Europa [ redigera | redigera wikitext ]

Vid mitten av 1200-talet var salpeter kant i Arabien och av araberna utmed Afrikas norra kust och i Spanien. Man kande ocksa till bruket av eldpilen med rakethylsor fyllda av en blandning av salpeter, kol och svavel. Genom ett antal kristna forfattares skrifter spreds i Europa kunskapen om krut. Albert le Grand, som dog 1280, var en av dessa. En annan mera kand skribent var den engelske munken Roger Bacon, ca 1220 - ca 1292. Bacon var filosof och naturforskare. Som matematiker, fysiker och optiker ansags han vara ”doctor mirabilis”. Genom sin vidsynthet kom han emellertid i konflikt med religionen och fick tillbringa de sista tio aren av sitt liv i fangelse.3. I sina skrifter omtalar Bacon raketer och svarmare narmast som befintliga barnleksaker. Dessa oskyldiga leksaker skulle dock kunna anvandas till andra saker. Genom att anvanda krutet skulle man kunna forstora stader och hela armeer. Ironiskt nog foresprakar han krutets krigsanvandning for att stodja kyrkan: ”Kyrkan borde anvanda naturens och konstens hemligheter mot de otrogna och upprorsmakarna for att skona kristet blod och framfor allt for att anvanda de faror, som ska uppsta genom Antikrist.” Inget i hans skrifter tyder emellertid pa att krutet under hans livstid anvandes till militar verksamhet.

Om Roger Bacons verksamhet ar val kand kan motsvarande inte sagas om den tyske munken Berthold Schwarz. I flera aldre berattelser dyker hans namn upp som mannen som i borjan av 1300-talet uppfann ett satt att anvanda krutet i ”konsten att gora artilleri”. Egentligen vet man endast att en person vid detta namn arbetat med krigstekniska uppfinningar, inget mera. Legenden om hur han uppfann kanonen ar anda sa god att den, med alla forbehall, kan aterberattas:

Schwarz var starkt engagerad som alkemist , det vill saga han forsokte utvinna guld ur olika kemikaliska sammansattningar. En gang blandade han i en stor och djup mortel samman ingredienserna till krut och overtackte blandningen i mortelns botten med en sten.. Nu intraffade det hemska att en gnista kom till krutet och stenen for med en valdig, tack vare mortelns form, riktad kraft rakt upp i taket.

Kanske ligger det nagon sanning i att Schwarz varit en foregangsman inom artilleriets omrade. I en handskrift i Holland lases om aret 1313: ”Item in dit jaer was alderurst gevon der in Deutchland het gebruick des ballen van eenen mueningmuening.”, det vill saga i svensk oversattning ”Under detta ar blev for forsta gangen i Tyskland uppfunnet bruket av kanoner av en munk.” Pa 1800-talet forvarades i det historiska museet i Dresden ett eldvapen, benamnt ”die Monchsbyuche” som skulle ha varit konstruerat av Schwarz. Att han skulle varit den forste som anvande krutet i eldvapen ar dock orimligt. Uppgifter fran bade Italien och Frankrike i borjan av 1300-talet berattar namligen om befintliga eldvapen.

I Florens hade man ar 1326 tillverkning av bade metallkanoner och jarnkulor. Fyra ar senare stod ett stort sjoslag mellan tunesare och spanjorer varvid de forstnamnda anvande nagra ”jarnmaskiner, som till skepnaden liknade langa tunnor, varutur de askat med eld.” Ar 1343 anvande sig morerna av ”jarnkulor och eld, som gav en forfarlig small” mot spanjorerna i forsvaret av en stad. Tre ar senare anvande sig engelsmannen under slaget vid Crezy av tre kanoner som skot jarnkulor. Om italienare och engelsman vid denna tid anvande sig av kulor verkar fransmannen ha experimenterat med eldvapen som skot pilar. Pilarna lades i en pipa och en los kammare med krut fastes mot pipans nederdel med en jarnkil. Ar 1340 omtalas franska ”kanoner och bombarder” som kastade stora pilar, ”carreaux”.

Fran mitten av 1300-talet utvecklas artilleriet med valdsam hastighet. Kanonerna blev nu av mycket stor kaliber, speciellt de fasta kanoner som anvandes till stadernas forsvar. Redan ar 1356 fanns kanoner i de tyska staderna Augsburg, Ulm, Speier och Lubeck. Ar 1378 tillverkade Hans von Arau i Augsburg tre stora bossor, av vilka den storsta skot ivag kulor pa 127 punds vikt. I Nurnberg fanns vid denna tid runt 300 eldvapen; man far forutsatta att de flesta dock varit tamligen obetydliga. Vi far inte glomma att merparten av datidens eldvapen haft en blygsam dimension. Att dessa handeldvapen tidigt kommit till anvandning stods av samtida europeiska uppgifter. Sa anvande sig till exempel engelsmannen, nar man ar 1378 belagrade S:t Malo, av inte mindre an 400 eldvapen. Nar hertigen av Bourgogne ar 1406 forberedde ett falttag mot Flandern lat han for armens rakning inkopa 6.000 pund krut.

Tidigt finns uppgifter om kanoner med narmast helt orimliga proportioner. Ar 1375 tillverkades i Caen en kanon av inte mindre an 2.110 pund jarn och 200 pund koppar. Tva ar senare lat hertigen av Bourgogne gora en kanon om vars matt vi inte har kunskap. Kulan vagde daremot 450 pund vilket visar att kanonen narmast varit ett metallmonster. En senare hertig av Bourgogne lat ar 1436 gjuta en kanon som ansags sa marklig att den fick samma namn som hertigdomet. Kanonen bestod av tva delar. Krutladdningen packades i ”bombarden” medan kulan lades in i sjalva roret. Delarna fordes pa tva vagnar som drogs av 48 hastar. Kulans diameter var pa 22 tum, alltsa runt en halv meter.

Under forsta halften av 1400-talet borjar uppgifter om klassificering av eldvapen att forekomma i Frankrike. De storsta kanonerna kallades bombarder, varefter foljde ”veuglaires”, foglare. Foglarna hade tva eller flera losa krutkammare till varje kanon och var pa detta finurliga satt snabba att anvanda. Vikten kunde variera stort, mellan 300 och 1000 pund och kalibern verkar ha legat pa mellan 3 och 13 tum.5. Efter foglarna kom ”les crapaudeaux” med en normalvikt pa 140-250 pund. Liksom foglarna hade de losa krutkammare och deras kuldiametrar lag pa 2-4 tum. De s.k. ”couleuvres”, eller ”slangorna”, var de mindre eldvapnen. Dessa laddades fran mynningen och vikten uppgick till 12-50 pund.

Att slangor i denna tidiga franska klassificering fatt sta for en benamning som avsag sma eldvapen stammer inte med vad som senare under arhundradet avsags med detta begrepp. Under andra halften av 1400-talet finns namligen en annan kand fransk klassificering som ger foljande gradering:

• canons - kanoner
• grandes couleuvrines - hela slangor
• couleuvrines moyennes - halvslangor
• grands et petits faucons - stora och sma falkoner

En mangd olika varianter av kanoner vaxte fram under slutet av medeltiden. Den italienske forfattaren Francesco di Giorgio Martini gav ar 1465 en indelning av eldvapnen. Listan blev lang och den visar tydligt att artilleriet nu var vanligt forekommande i krigforingen:

• Bombarda : 15-20 fot lang kanon som skjuter stenkulor pa 300 pund.
• Mortaro : 5-6 fot lang morsare som sander en stenkula pa 200-300 punds vikt i en kastbage.
• Commune eller Mezzana : 10 fot lang foglare som skjuter en stenkula av 50 punds storlek.
• Cortana : en 12 fot lang kartaun eller kartov med en stenkula pa 70-100 pund.
• Passevolante : 18 fot lang kanon som skjuter en bly eller jarnkula pa 16 pund.
• Basilisco : 22-25 fots kanon som skjuter en brons eller jarnkula pa 20 pund.
• Cerbottna : 8-10 fot lang och skjuter en blykula pa 2-3 pund.
• Springarda : 8 fot lang och skjuter en stenkula pa 10-15 pund.
• Archibuso : 3-4 fot lang bossa som skjuter 12 lod bly.
• Schioppi : 2-3 fot langa handror som skjuter blykulor av vilka 30 gar pa ett pund.

Tidiga eldvapen i Norden [ redigera | redigera wikitext ]

Aret 1372 greps och domdes borgaren Nicolaus van Riine i den jyllandska staden Ribe till doden genom halshuggning darfor han till fienden, som da satt pa borgen Gram utanfor staden, hade forsokt fora ”2 Fade, fulde af Svovl, kaldet swauel, og Salpeter, kaldet bysskrud”. Krutet var vid denna tid uppenbart inte nagon okant begrepp i Norden. Om vadan vid kruttillverkning hade lybeckarna bittert fatt erfara redan aret 1360. Detta ar kom det namligen eld i stadens krutforrad. Av nagon outgrundlig anledning hade man placerat krutmagasinet intill radhuset, vilket vid explosionen sprangdes i luften.

For svenska forhallanden pekar man ofta pa tva fynd av tidiga eldvapen, den s.k. Loshultsbossan och Morkokanonen, bada daterade till 1300-talet. Loshultkanonen ser ut som en avlang metallflaska. Den patraffades ar 1861 i nordostra Skane. Kanonen, eller snarare eldhandvapnet, ar av brons. Loppet har 31 mm kaliber, langden uppgar till endast 30 cm. Morkokanonen kom upp i samband med fiske ar 1828 i vattnen utanfor Nynas i Balinge socken, Sodermanland. Eldroret ar av brons och har varit fast vid en trastang. Kalibern ar 21 mm och langden 20 cm. Vapnet ar vackert utsirad med en mansfigur uppstickande fran pipans overdel och en hake utstickande i nederdelen. Haken sattes vid skottogonblicket an mot ett stod, alltsa ar detta en form av tidig hakebossa.

Vid de blodiga striderna mellan svenskarna och de tyska vitaliebroderna pa 1390-talet omtalas for forsta gangen en kanon i Sverige. Stockholm belagrades av drottning Margarethas trupper. Forsvararna var trogna den i Skane fangne Albrekt av Mecklenburg. En av vitalieledarna, master Hugo, forsokte ar 1393 undsatta staden vattenvagen men undsattningsstyrkan fros fast med sina skepp ute vid Dalaro. Han lyckades dock till slut ta sig fram. De tyskar som snart foljde efter medforde fyra stenbossor och sex lodbossor. Forst genom fredsforhandlingar ar 1395 havdes Stockholms belagring och da omtalas ”ene grote busse” som fanns pa slottet Tre Kronor.

Under drottning Margarethas unionstid skulle ater kanoner komma till anvandning. Margaretha utsande till exempel ar 1403 en landstigningshar till Gotland for att jaga bort de tyska ordensriddarna. En tysk undsattningsflotta anlande emellertid till Visby, vilka bland annat hade med sig kanoner.

Redan i de aldsta bevarade rakenskaperna for Stockholm moter vi kostnader for eldvapen. Ar 1431 agde staden kanoner och krut men hade ocksa fast anstallda ”byssemastare” och ”byssegjutare”. Staden fick detta ar betala 22 mark 7 ore till Helmich Bysseskytta att kopa byssekrut for. Dessutom betalade man 7 ore for byssestenar och en mark for byssestallningar. Aret 1436 omtalas ”bysseskyttanom” och ”byssegjutarnom”, dessutom inkopes for totalt 12 mark ”tva skock bossesten”. Uppgiften ar intressant eftersom den visar att man vid denna tid hade egen kanontillverkning i Stockholm. Samma ar inkoptes salpeter for 40 mark vilket visar att man aven hade kruttillverkning forlagd till staden. Ar 1464 omtalas en krutmakare, master Berend, ”som gjorde pulver till radhsins behoff.” Aret darpa mottog denne inte mindre an 120 pund salpeter och brannvin till krutframstallning. Brannvinet anvandes att koka krutet i.

Pa 1400-talet moter vi i Stockholms forsvar tva stora kanoner eller stenbossor. Dessa hade verkligen fatt avskrackande namn: ”Djavulen” och ”Djavulens moder”. Kanske ar det dessa som Olaus Magnus asyftar nar han i mitten av 1500-talet berattar att det i Norden fanns sa stora bossor att ett helt vinfat gick att trycka in i loppet. Aret 1471 hade kung Kristian I av Danmark, Sverige och Norge en mycket stor bossa, kallad ”Stora Moysan”. Uppenbart betraktades vissa kanoner som mera personliga och fick darfor ocksa oknamn. ”De tolv apostlarna” ar ett annat exempel harpa. Dessa tolv kanoner kunde laddas med stenar pa upp till 28 cm diameter.

Exempel pa en sadan storre kanon utgor bronskanonen fran Nykopingshus, patraffade i samband med reparationer av slottet. Det handlar om en bronskanon med trattformad mynning. Loppet har en diameter av 57 mm medan det klockformade mynningstycket dar projektilen placeras har en diameter av 300 mm. Kanonen, som forstorts genom att en explosion i mynningen som forstort eldroret, antas harrora fran mitten av 1400-talet. ^{[ 1 ]}

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

• Alfred Nobel
• Automatvapen
• Hagelgevar
• Magasin
• Krut

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Vidare lasning [ redigera | redigera wikitext ]

• Sauer: Grundriss der Waffenlehre. Munchen 1876.
• Murberg Johan: Anmarkningar om krutets alder och bruk i allmanhet och isynnerhet i Sverige. Vitt.Hist. och Antiq. Akademiens handlingar, 4:e delen.
• Spak, Fred. Ad.: Ofversigt ofver Artilleriets uppkomst och utveckling i Europa. Stockholm 1881.
• Fran Birger Jarl till Kalmarunionen. Den svenska historien, del 2. Stockholm 1966.
• Sjogren, Otto: Sveriges historia. Stockholm 1903.
• Lenk, Torsten : Medeltidens skjutvapen. Nordisk kultur: Vaaben. Stockholm 1943.
• Liebgott Niels-Knud: Middelalderens vaben. Kobenhavn 1976.
• Sven Rosborn: Att anvanda krut. Det tidiga artilleriet i Sydskandinavien.

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• Wikimedia Commons har media som ror Eldvapen .
  Bilder & media