- For kortnovellformen, se
drapa (kortnovell)
.
Drapa
, aven i forsvenskad form
drapa
(
isl.
drapa
), var i fornnordisk skaldedikt ett hogstamt
kvade
, ofta tillagnad en
kung
eller en
jarl
.
Drapan var sannolikt egentligen ett skaldestycke, som upplastes eller sjongs under ackompanjemang av strangaspel. Forntidens drapor har oftast
drottkvadets
strofform och utgor hojdpunkten av den gamla nordiska
skaldediktningen
. Drapadiktningen hade sin egentliga blomstringstid i slutet av 900-talet och pa 1000-talet (omkring 970?1100) och upphorde under 1300-talet. De under hednatiden diktade lovkvadena handlar antingen om nagon frejdad man (en konung, en hovding, en valdig stridsman och liknande) eller om nagon gud. En drapa, i vilken en dod person forharligats, kallas
arvdrapa
eller arvdikt (
erfidrapa, erfikvæði
). Senare diktades ocksa drapor till Kristi, jungfru Marias samt helgons och biskopars ara.
Diktades drapan till en levande persons ara, upplaste skalden oftast sjalv sin dikt infor denne och hans man. For att drapan skulle bevaras i minnet, alades nagon av mannen att lara sig den utantill. De flesta draporna ar genom stavet, som bestar av pa bestamda stallen aterkommande verser, delade i tre avdelningar: inledningen (
inngangr, upphaf
), stavjabalken (
stefjabalkr, stefjamel
) och avslutningen (
slœmr
). I allmanhet har draporna namn efter den person, till vars ara de forfattades: "Olafsdrapa", "Knutsdrapa", "Eiriksdrapa" o. s. v. Bland de mest beromda ar "
Hostlang
" av
Tjodolf
och "
Huvudlosen
" (936), av
Egil Skallagrimsson
, om
Erik Blodyx
, samt "
Lilja
" (100 strofer), av
Eysteinn Asgrimsson
(dod 1361), till jungfru Marias lov.
