Disputation (disputationsakt), den akademiska akt dar en doktorand infor publik forsvarar sin doktorsavhandling . Om doktoranden godkants pa sina kurser inom utbildningen, pa ett vetenskapligt nojaktigt satt forfattat och adekvat forsvarat sin avhandling, avlagger denne darmed doktorsexamen . Akademiska disputationer forekommer vid alla universitet och leder sin historia tillbaka till antiken. Det ar det framsta uttrycket for vetenskapssamhallets egen kvalitetskontroll av nya forskningsresultat.

Doktorsavhandlingen offentliggors vanligtvis fore disputationen. ^{[ 1 ]}

Historia [ redigera | redigera wikitext ]

Detta avsnitt ar en sammanfattning av Disputation (diskussion) .

Disputationens rotter finns i det vetenskapliga samtal som ar en av vetenskapens grundstenar. Med tiden utvecklades en form dar man i disputationen ventilerade en avhandling som skrivits av den professor som ledde disputationen. Forst pa 1850-talet slog man fast att respondenten sjalv skulle ha skrivit det vetenskapliga arbete som disputationen behandlade.

Disputation i Sverige [ redigera | redigera wikitext ]

Infor disputation [ redigera | redigera wikitext ]

Offentliggorandet av avhandlingen som sker fore disputationen kallas " spikning ", och bestar i att doktorsavhandlingen spikas upp pa universitets anslagstavla och darmed pa ett symboliskt satt halls offentligt tillganglig for granskning av vem som helst. Ett lost sa kallat "spikblad" anger att det ar fraga om en doktorsavhandling samt var och nar disputationen ager rum. Spikningen gar till sa, att ett hal borras i bokens ovre vanstra horn och doktoranden spikar sjalv fast den pa anslagstavlan under overinseende av universitetsvaktmastaren och en del slakt och vanner. Numera har man ocksa "elektronisk spikning", som gar till sa att universitetsbiblioteket lagger ut texten eller det sa kallade spikbladet pa sin webbplats. Spikningen kan ocksa forenklas genom att endast spikbladet anslas.

Disputationsakten [ redigera | redigera wikitext ]

Disputationsakten kan ga till pa olika satt. Den inleds vanligen med att ordforanden kort for de narvarande presenterar respondent , opponent och betygsnamnd. Darefter presenteras innehallet i avhandlingen av opponenten eller ibland av respondenten. Opponenten far darefter ordet och framlagger sin uppfattning om avhandlingen. Det ar opponentens uppdrag att framfora vetenskapligt motiverad kritik som respondenten skall besvara. Betygsnamnden skall avgora om detta forsvar ar hallbart. Opponentens granskning av avhandlingen skall utformas som en dialog mellan opponent och respondent. Opponentens uppgift ar daremot inte att "tentera" eller "forhora" respondenten pa rena minneskunskaper eller intervjua denne om dennes allmanna synpunkter pa sitt forskningsomrade, utan att genom motargument av olika typ granska om de i avhandlingsboken framlagda forskningsresultaten ar vetenskapligt hallbara och tillfor nagot nytt.

Vid disputationen skall narvara, forutom doktoranden (respondenten) sjalv, forst och framst en ordforande, som inleder och avslutar akten, och vidare doktorandens handledare , en opponent och en betygsnamnd. Eftersom tillstallningen ar offentlig ^{[ 2 ]} har vem som helst ratt att narvara. Forskarkolleger, slakt och vanner och ovriga intresserade brukar vara narvarande, men beroende pa allmanhetens och kollegiets intresse for avhandlingens amne kan publikens storlek variera kraftigt.

Da opponentens granskning ar genomford brukar betygsnamnden ofta stalla fragor eller komma med eventuella synpunkter pa avhandlingen. Ordet forklaras darefter fritt och vem som sa onskar far sedan framstalla kritik mot avhandlingen (opposition ex auditorio ) som besvaras av respondenten innan disputationsakten avslutas och betygsnamnden drar sig tillbaka for overlaggningar. En disputation pagar normalt ett par timmar men upp till det dubbla kan forekomma. Langa disputationer ajourneras for maltid.

Efter disputationen ar det, med sekellanga traditioner, kutym att disputanden bjuder in till en festlig maltid, "disputationsmiddag". I dag kan denna maltid ofta vara subskriberad; gasterna betalar sina egna kuvertavgifter.

Opponent och betygsnamnd [ redigera | redigera wikitext ]

Opponentens uppgift ar att granska doktorandens avhandling, och att infor betygsnamnden vid sjalva disputationsakten till doktoranden framfora kritiska motargument eller pavisa luckor i bevisforingen. Opponenten utses av fakulteten och ar i regel en extern expert inom avhandlingens amnesomrade.

Betygsnamnden bestar i Sverige av tre eller fem ledamoter, som skall vara professorer eller docenter , men inte nodvandigtvis vara aktiva inom samma omrade som doktoranden. Det ar betygsnamnden som avgor om doktoranden blir godkand eller ej. Betygsnamnden utses av fakulteten efter forslag fran amnesforetradarna inom hogskolan. Normalt rekryteras majoriteten av betygsnamndens ledamoter fran andra hogskolor, och ledamoterna skall da inte heller ha otillborligt nara relationer med avhandlingens respondent eller handledare. I den nyare doktorsexamen fran 1977 ars studieordning fanns fram till 1976 ingen betygsnamnd utan avhandlingen godkandes av handledaren ensam pa samma satt som i fore 1977 ars fyraariga licentiatexamen, vilken den nya doktorsexamen alltsa da kom att motsvara. Fram till 1983 tillats handledaren att sitta med i betygsnamnden.

Under betygsnamndens sammantrade diskuteras om de i avhandlingen framlagda vetenskapliga resultaten ar hallbara och huruvida respondenten vederhaftigt forsvarat sin avhandling. Efter omrostning faststalls om avhandlingen skall godkannas eller ej. I allmanhet godkanns doktoranden och betygsnamnden presenterar ett positivt resultat efter ett formellt sammantrade. Normal akademisk praxis ar namligen att om betygsnamnden avser att inte godkanna avhandlingen meddelas respondenten detta i forvag genom sin handledare och far da mojlighet att dra tillbaka sin avhandling fore disputationsakten. I en sammanlaggningsavhandling har varje uppsats tidigare granskats av det vetenskapliga radet vid den tidskrift som publicerat den.

Disputationsaktens historia i Sverige [ redigera | redigera wikitext ]

Fram till 1970 utsag fakulteten en opponent och respondenten tva. Vid varje disputation fungerade saledes tre opponenter. "Fakultetsopponenten" framforde den grundlaggande vetenskapliga kritiken, den "andre opponenten", som respondenten utsag bland sina vanner, brukade inrikta sin granskning framst pa akribi och formalia . Det fanns darvid en sedan mitten av 1800-talet utbildad tradition att den tredje opponenten inte framforde en allvarlig, vetenskaplig kritik, utan i stallet ? med gravallvarlig hanvisning till avhandlingstexten ? en forvand, forvriden, skamtsam och lojevackande opposition som vadjade till ahorarnas munterhet. Ofta vill man genom skojiga ordlekar, anagram , halsbrytande jamforelser och sa vidare gora gallande att avhandlingen pa ena eller andra sattet handlade om nagot helt annat an den de facto gjorde. I nuvarande disputationssystem fullgor fakultetsopponenten aven den tidigare andreopponentens funktion. Det hander alltjamt att en skamtsam "tredjeopposition" framtrader.

Disputation i Finland [ redigera | redigera wikitext ]

^{[ kalla behovs ]}

I Finland maste avhandlingen offentliggoras senast tio dagar fore disputationen. Disputationen sker genom ett utbyte mellan fyra roller:

• kustos ar fakultetens representant, en disputerad forskare som leder och overvakar disputationen,
• disputanden ar den doktorand som provas for doktorsexamen
• opponenten , en eller tva av fakulteten utsedda disputerade forskare med uppgift att granska avhandlingen och disputandens forskning
• ahorarna , som vanligen utgors av andra forskare inom avhandlingsomradet, disputandens slakt och vanner samt allmanheten.

Disputationen foljer en bestamd form, dar disputanden forst presenterar sitt arbete i ett tal, lectio praecursoria , som varar i cirka 20 minuter. Darefter staller opponenten fragor om arbetet. En ovre tidsgrans om fyra eller sex timmar forekommer, men vanligen tar disputationen kortare tid an sa. Efter sina fragor forutsatts opponenten klart uttala om den rekommenderar till fakulteten att arbetet godkanns eller ? i mycket sallsynta fall ? underkanns. Till slut ges ahorarna mojlighet att stalla ytterligare fragor, men dessa brukar inte ha nagon inverkan pa slutresultatet eller vitsordet. Kustos kan avgora att disputanden inte behover svara pa en fraga om den ar irrelevant for avhandlingen.

Efter disputationen arrangeras vanligen en doktorskaronka , en fest dar disputanden framfor sitt tack till kustos och opponent.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

• Backman, E. Louis (1964). Doktorsdisputationens tredje opponent . Acta Universitatis Upsaliensis . Skrifter rorande Uppsala universitet. C, Organisation och historia, 0502-7454 ; 7. Uppsala: Univ. Libris 743145  
• Disputationstraditionen vid Helsingfors universitet