Bilden visar den aldsta bevarade dagerrotypin, tagen av Daguerre sjalv ar 1837.
Kamerautrustning anno 1850.
Dagerrotypi,
tidigare aven stavat
daguerreotypi,
ar en tidig
fotoprocess
, uppfunnen av
Louis-Jacques-Mande Daguerre
tillsammans med
Nicephore Niepce
, dar bilden formas i amalgam (en legering av silver och kvicksilver) pa en tunn silverplat som valsats ihop med ett tjockare kopparunderlag.
Daguerre fick en livspension fran franska staten for att i gengald slappa fritt processens detaljer utan patent.
[
1
]
Dagerrotypin anvandes flitigt, i synnerhet for portratt, men aven for arkitektur-, krigs- och astronomisk fotografering
[
2
]
[
3
]
anda till
1860-talet
. Nackdelarna med processen var att den kravde dyrbara material och att oxideringen av silvret maste forhindras genom att dagerrotypin bevaras bakom en glasskiva i en forseglad ram eller etui. Bilden bestar av losa silveramalgam-kristaller, sma som pulverkorn, som ligger pa silverplatens yta. Bilden ar mycket kanslig for beroring, bara att vidrora den med sina fingrar kunde gora att innehallet och kvaliteten i bilden forsvann helt.
De tidiga dagerrotypikamerorna hade objektiv som gjordes av Chevalier i Paris och dessa slappte inte in sa mycket ljus, varfor exponeringstiderna blev langa och speciella nack- och huvudstod behovde anvandas for att forhindra att motivet rorde sig under de langa exponeringstiderna. De som avportratterades kunde ocksa ta hjalp av pelare och styva kuddar for att stabilisera kroppen.
Petzval, en matematiker, konstruerade ett objektiv med storre oppning i forhallande till kamerans langd. Det gav bilder som ar skarpa i mitten men suddiga mot kanterna. Med hjalp av detta objektiv samt genom att anvanda silverbromid blev exponeringstiderna kortare. Voigtlander gjorde en helmetallkamera med en mindre bildyta. Ju mindre bilden ar i en kamera desto ljusare blir den. Saledes reducerades exponeringstiderna ner till nagra sekunder.
I
Svenska Akademiens ordlista over svenska spraket
(SAOL) fanns forr aven stavningen
daguerrotypi
upptagen, men sedan den 14:e upplagan fran 2015 finns bara
dagerrotypi
noterat.
[
4
]
Till framstallningen av en dagerreotypi anvande man en kopparplat som var belagd med ett blankpolerat silverskikt. Silverskiktet utsattes i ett morkt rum for
jodangor
, sa att en gulaktig och ljuskanslig hinna av
silverjodid
bildades. Platen placerades sedan i en
camera obscura
och exponerades. Beroende pa dagsljusets intensitet kunde det ta upp till femton minuter. Ju mindre kamerans bildyta ar, desto kortare blir exponeringstiderna. En niondels plat tog 10 till 90 sekunder att ta.
[
5
]
Daguerrotypiportratt av en okand man, som visar teknikens speciella drag, hur den tenderar till att reflektera snett infallande ljus och bli negativ, och hur silverplaten oxideras av intrangande syre i kanterna.
Det allra forsta sjalvportrattet tagen med dagerrotypi exponerades i cirka femton minuter. (Eder) Faktorer som gjorde exponeringen kortare var:
- att man gjorde kamerans bildyta mindre for att det infallande ljuset skulle ge en ljusare bild (Voigtlanders 1840 uppfunna lilla metallkamera gav exponeringstider pa ner till 15 sekunder; underexponerade bilder med morka skuggor kunde man fa med exponeringstider pa endast tva sekunder),
- att man borjade anvanda
silverbromid
som ar ljuskansligare an
silverjodid
och
- att man overgick fran Chevaliers ljussvaga objektiv till Petzvals objektiv som hade storre oppning och slappte in mer ljus.
Under exponeringen forandras silverjodiden kemiskt sa att en osynlig latent bild formas. Silversalterna genomgar da en forandring sa att vid senare kemisk framkallning kommer endast de silversalter som exponeras for ljuset att kemiskt reduceras till metallisk silver. Detta ar gemensamt for alla silverbaserade fotografiska processer (
kollodium
och aven gelatin/silver).
Efter exponeringen lades platen i en mork, tattslutande lada dar den utsattes for (giftiga)
kvicksilverangor
. Kvicksilver i form av
amalgam
fastnade da pa de delar av platen som belysts. Ytskiktet fixerades sedan med en varm losning av
natriumsulfat
, varpa de obelysta partierna tvattades bort.
Man erholl sa en positiv, men spegelvand bild i ett enda exemplar, dar de ljusa partierna (hogdagrar) bestod av de vita partiklarna av kvicksilveramalgam, medan de morka partierna utgjordes av den blankpolerade silverytan. De morka partierna syntes bara om de speglades i en svart yta, darfor forvarades en dagerreotyp garna i ett etui som var klatt med svart
sammet
. Etuiet var en kvarleva fran sadana som anvandes for att bevara miniatyrportratt.
Man kunde fa extra kopior genom att fotografera av originalet.
Ytan var kanslig for mekanisk paverkan. Att ta pa platens yta med ett finger gjorde att bilden forsvann. Det var darfor nodvandigt att bevara dagerreotyper under glas i ett etui eller ram. De langa exponeringstiderna forsvarade fotografering av utomhusmotiv, eftersom rorliga foremal fororsakade
rorelseoskarpa
, men de foremal som blev stilla blev reproducerade med en detaljrikedom som overtraffade senare fotografiska processer.
En komplett utrustning for en kringresande portrattdagerreotypist inneholl kamera, objektiv, kassetter, platar, polerredskap, olika kemikalier, tralada (for joderingen), ramar, kamerastativ och nackstod (for personen som skulle avbildas). Kopparplatarna var tunga och fanns i storlekar fran 16,5 ganger 21,5 centimeter (helplat) ner till 3,5 ganger 4 centimeter (sextondelsplat). Det var kopparplatarna som gav namn at de senare
glas-”platarna”
och till dagens uttryck ”att plata”.
- Den svenska fotografins historia, Bonnier fakta, 1983
- Bonniers lexikon, del fyra, sida 105