Greve
Claes
Ekeblad
(den yngre)
, fodd
30 mars
1708
i
Elbing
, dod
9 oktober
1771
, var ett svenskt riksrad, Sveriges
kanslipresident
1761?1765 och fran 1769 till sin dod. Han var son till greven och riksradet
Claes Ekeblad den aldre
och dennes hustru
Hedvig Morner
. Han var gift med
Eva Ekeblad
och var bror till
Claes Christoffer Ekeblad
.
Ekeblad studerade i
Uppsala
och
Abo
avensom vid nagra utlandska universitet, bland annat
Halle
, samt borjade 1726 sin tjanstemannabana sasom extraordinarie i
Riksarkivet
. 1728 blev han
kanslist
i
Kanslikollegium
och 1730
kanslijunkare
. Under den pa 1730-talet upplagande partistriden slot han sig, liksom de flesta yngre adelsmannen, till
hattarna
. Sin politiska bana borjade han egentligen vid
1738?1739 ars riksdag
, da han var medlem av
sekreta utskottet
; vid
1741 ars riksdag
var han redan en av hattarnas basta krafter, som i sekreta utskottet,
mindre sekreta deputationen
och sasom kanslibitrade i sekretissimum deltog i de allra hemligaste overlaggningarna om krigsplanerna mot
Ryssland
. Han utnamndes samma ar till
kanslirad
och i februari 1742 till
Carl Gustaf Tessins
eftertradare sasom
envoye
vid
franska
hovet
? vid den tiden Sveriges viktigaste ministerpost i utlandet. 1744 rappellerades han pa egen begaran fran Frankrike, dar han, for att uppratthalla
ambassadens
glans, gjort kannbara uppoffringar av sin enskilda formogenhet. Vid
1746 ars riksdag
fick han ater en plats i sekreta utskottet.
Vid det viktiga
riksradsvalet
i december samma ar, da hattpartiet sokte samla sina yppersta krafter i radet, valdes han trots sin ungdom till riksrad. Foljande ar utnamndes han till
rikskanslirad
,
kanslipresidentens
narmaste man inom regeringen och kansliet och 1750 darjamte till
overstemarskalk
. Vid kanslipresidentvalet efter Tessins avgang 1752 fick han sta tillbaka for den nagot yngre
Anders Johan von Hopken
. Utan att visa nagon harm harover kvarstannade Ekeblad pa sin post och samarbetade troget och utan slitningar med Hopken. Nar sedan denne 1761 tvangs att nedlagga kanslipresidentambetet, fick han ta over platsen. Nar sa vid
riksdagen 1765?1766
hattpartiets fall var oundvikligt, forsokte han mildra efterrakningen med detsamma liksom den hotande
rafsten
med hans egen ambetsforing genom en frivillig avskedsansokan (augusti 1765); den blev aven beviljad, ehuru utan att pension tillerkandes honom och utan att hans ambetsbroder i radet darfor skonades, sasom man dock synes hava forespeglat honom. Redan 1769 efter
mossregeringens
fall aterinsattes han i radet och pa kanslipresidentplatsen. Han tillhorde numera dem, som fatt ogonen oppnade for vadorna av frihetstidens statsskick och i en forstarkning av konungamakten sago rikets raddning, ehuru hans forsiktiga och lojala vasen icke gjorde honom agnad att deltaga i nagra revolutionara planer. Han fick ej uppleva statsvalvningen, i det att han avled 9 oktober 1771, traffad av slag i sjalva radkammaren.
Claes Ekeblad var en lard och fint bildad man med stora intressen for den vetenskapliga odlingens forkovran. Ar 1740 blev han ledamot av
Vetenskapsakademien
och 1753 av
Vitterhetsakademien
; han utnamndes till
kansler
1762 for
Kungliga Akademien i Abo
och 1770 for
Uppsala universitet
. Han var darjamte en sallsynt nobel och alskvard manniska. "Ekeblad var visserligen en af de adlaste och aktningsvardaste man inom hattpartiet, delande dess politiska tro men icke dess valdsamhet och egennytta; arbetsam, blygsam, hofsam, icke ett snille af forsta ordningen, men en duglig ambetsman, en varmhjartad medborgare och en man af obeflackad heder" (
Carl Gustaf Malmstrom
). Franske
ambassadoren
ansag det vara forspilld moda att ens bjuda honom en
pension
, da han 1765 maste lamna bade ambete och loneformaner. Statsmannaegenskaper i egentlig mening agde han daremot icke. Han hade varken den initiativformaga, politiska blick eller djarvhet, som fordrades for att leda sin samtid in pa reformernas vag eller finna utvag ur svara situationer, och icke heller den hansynsloshet, smidighet och skicklighet i intrigens konst, som kravdes for att med fordel reda sig i 1700-talets kabinetts- och partipolitik. Ocksa forlorade under hans tid kanslipresidentambetet onekligen den karaktar av verkligt regeringschefsambete, som det agt under hans foregangare alltsedan
Arvid Horns
dagar, under det att den egentliga partipolitiska ledningen mer och mer togs om hand av utom radet staende, oansvariga partichefer.
- Claes Julius Ekeblad
(1742?1808)
- Fredrika Ulrika Ekeblad (1745?1771)
- Hedvig Catharina
(1746?1812)
- Eva Magdalena (1747?1824)
- Beata Charlotta (1748?1771)
- Agneta Sofia (1750?1824)
- Ebba Maria (1752?1839)
- Brita Lovisa (1754?1755)