Carl
Fredrik Wilhelm
Hederstierna
, fodd
1 december
1861
i
Horeda forsamling
,
Jonkopings lan
,
[
1
]
dod
17 november
1928
i
Storkyrkoforsamlingen
,
Stockholms stad
,
[
2
]
var en svensk
politiker
(
hogerman
),
jurist
och
ambetsman
.
Han var
konsultativt statsrad
1906?1911,
overstathallare
1911?1912 och 1920?1928,
landshovding i Hallands lan
1916?1920 och
utrikesminister
1923. Han var aven en av grundarna till
Svenska foreningen for folkbad
1921, samt dess forste ordforande.
[
3
]
Hederstierna tog
jur. kand.
-examen vid
Uppsala universitet
1886. Darefter verkade han inom
Svea hovratt
, dar han blev
assessor
1898, tillforordnad
revisionssekreterare
1900 och ordinarie revisionssekreterare 1903.
[
4
]
Samma ar lamnade han hovratten for en tjanst som expeditionschef pa
Sjoforsvarsdepartementet
, dar han kom att lara kanna
Arvid Lindman
. Denne utsags 1905
sjoforsvarsminister
i
Christian Lundebergs
regering
och darmed Hederstiernas chef, och de tva blev mycket goda vanner. Hederstierna atergick 1905 till domarbanan, efter att ha utsetts till justitierad i
Hogsta domstolen
.
Nar Lindman blev
statsminister
och bildade sin
forsta regering
1906 utnamndes Hederstierna till konsultativt statsrad i den nya regeringen. I regeringen ansags han tillsammans med
Hugo Hamilton
och
Carl Swartz
bilda den inre krets, eller sa kallade ”overregeringen”, som omgav Arvid Lindman. Efter det for hogern negativa utslaget i
andrakammarvalet 1911
avgick regeringen.
Nar
Karl Staaff
efter valet kunde bilda sin
andra regering
ansags Hederstierna vara politiskt opalitlig pa grund av sin stallning som politisk radgivare till kung
Gustaf V
. Han hade som sadan forfattat kungens kritiska diktamen till statsradsprotokollet angaende installandet av pansarbatsbyggandet. Hederstierna blev da tillforordnad overstathallare for Stockholms stad fram till 1912, samt ater justitierad fran 1915. Ar 1916 utsags han till landshovding i Hallands lan, och innehade det uppdraget fram till 1920. Han fortsatte dock att agera politiskt, och spelade en viktig roll vid Gustaf V:s konstitutionella utmaning mot
Karl Staaff
, som kulminerade i
borggardstalet
i februari 1914. Hederstierna stodde da biskop
Gottfrid Billings
kandidatur till statsministerposten. Han radde kungen att i andra hand vanda sig till
Hjalmar Hammarskjold
.
Han var som riksdagsman ledamot av
andra kammaren
1918?1921 och
forsta kammaren
1922?1928. Dar hade han en viktig roll inom utskottsarbetet, och talade 1920 som ensam hogerman inom
Lantmanna- och borgarpartiet
for ett svenskt intrade i
Nationernas forbund
. Han motiverade sin hallning med asikten att NF kunde erbjuda ett skydd mot det
kommunistiska
Sovjetryssland
. Ar 1920 utsags han pa nytt till overstathallare i Stockholm.
1923 blev Hederstierna, efter en lang karriar inom den statliga ambetsmannavarlden,
utrikesminister
i
Ernst Tryggers
regering
. Han fick emellertid hastigt avga efter att han i ett lunchtal infor tidningsutgivareforeningen framkastat tanken pa ett forsvarsforbund mellan
Sverige
och
Finland
. Han hade dock i talet erkant att det var hans personliga overtygelse och att tiden var ej mogen for ett realiserande av detta framtidsmal. Fore sin tankegang i detta tal hade han informerat kungen och trodde sig aven ha fatt Tryggers sanktion. Han fick till slut avga, da bland andra
Birger Ekeberg
hade tryckt pa for hans avgang.
Efter sin avgang fran utrikesministerposten fortsatte Hederstierna som overstathallare fram till sin dod. Han gjorde dar en viktig insats inom skotseln av huvudstadens inre administration, detta tack vare sin duglighet och beslutsamhet. Pa grund av sin
antikommunism
gav han sitt godtagande av den sa kallade
Munckska karen
, vilket skulle astadkomma politisk storm efter hans dod.
Carl Hederstierna var son till
Fredrik Hederstierna
och Elisabeth Lovisa Wilhelmina, fodd Eckhoff (1831?1910). Han gifte sig 1887 med Augusta Sofia Lovisa von Dardel (1856?1929), dotter till
Fritz von Dardel
.
Han avled pa hosten 1928 och ar begravd pa
Norra begravningsplatsen
i Stockholm.
- Svenskt Biografisk Lexikon
, del XVIII, Hallardt - Heurgren
- Tvakammarriksdagen 1867?1970
(Almqvist & Wiksell International 1985), band 2, s. 381