Geijeraffaren var en politisk skandal i Sverige under senare delen av 1970-talet som inbegrep morklaggning och falska dementier.

Bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

Lennart Geijer , Sveriges justitieminister 1969?1976, hade enligt en hemlig promemoria 1976 fran rikspolischef Carl Persson till statsminister Olof Palme namnts som en av flera hogt uppsatta personer vars agerande eventuellt kunde ha skadlig verkan for rikets sakerhet. I fallet Geijer misstanktes denne kunna ha kopt sexuella tjanster av prostituerade med anknytning till frammande makts underrattelsetjanst, pa en bordell driven av Doris Hopp . Promemorian havdade inte att det skulle finnas nagra direkta, trovardiga vittnesbelagg for detta eller att misstanken var stark. Dock maste Geijer enligt polisen betraktas som en potentiell sakerhetsrisk sa lange misstankarna forblev outredda.

Efter det att journalisten Peter Bratt i mitten av november 1977 skrivit om promemorian i Dagens Nyheter , dementerade Geijer och Olof Palme historien ^{[ fortydliga ]} och DN blev skadestandsskyldigt. Promemorian blev offentlig 1991 och bekraftade i princip Bratts artikel nar det gallde polisens stallning till behovet av utredning och sakerhetstankande; daremot har inga undersokningar, da eller senare, kunnat visa att det skulle ha funnits nagon substans i pastaendena om Geijers och andras bordellbesok, vilka harstammade fran bordellmamman Doris Hopp sjalv.

Det var en brottsutredning under 1976 som 1977 ledde till den politiska skandal som kom att kallas Geijeraffaren. Den sa kallade bordellmamman Doris Hopp greps av polis i Stockholm i maj 1976 och atalades for koppleri . Bland hennes kunder pastods finnas flera av samhallets hogsta toppar. De behovde emellertid inte vittna. Inte heller atalades de, trots att flera prostituerade var under 18 ar; en var bara 14 ar. Sapo var intresserade eftersom flera polska kvinnor, som hade kontakt med polska ambassaden , arbetade pa bordellen.

Handelseforloppet 1977?1978 [ redigera | redigera wikitext ]

Den 18 november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Peter Bratt om att Geijer, Sveriges justitieminister 1969?1976, enligt en hemlig polispromemoria ansags misstankt for att ha kopt sexuella tjanster pa en bordell under sin ambetstid. Som kalla hade Bratt angett en promemoria som rikspolischef Carl Persson skickat till statsminister Olof Palme 1976.

Promemorian (som Bratt inte hade haft tillgang till, men fatt omtalad for sig av sin kalla Leif G.W. Persson ) pekade ut sex personer som (mojliga) sakerhetsrisker. Forutom Lennart Geijer var dessa: Centerpartiets ordforande Thorbjorn Falldin , riksdagens vice talman Cecilia Nettelbrandt , riksbankschefen Krister Wickman , landshovdingen Ragnar Lassinantti samt borgarradet Hjalmar Mehr . Polisen hade angett Geijer som sakerhetsrisk eftersom de spanat pa bordellen under utredningen av bordellharvan, och nagra av de inblandade sexarbetarna hade kontakter med den polska ambassadens KGB -officerare.

Palme och Geijer dementerade allt som stod i artikeln, tillsammans med Stockholms polischef Hans Holmer , Geijers pressekreterare Ebbe Carlsson och Hans Dahlgren pa regeringskansliet. Dementin utnyttjade tva mindre sakfel i artikeln, men ocksa, outtalat, det faktum att Palme kunde se av artikeln att Bratt inte haft tillgang till sjalva dokumentet och saledes befann sig i underlage. Att den tidigare statsministern direkt skulle kunna ljuga infor media pa centrala punkter i en kanslig inrikesfraga av denna art ansags i Sverige vid denna tid otankbart, men detta skedde alltsa i alla fall; forst dementerade Palme att det ens fanns nagon promemoria; darefter bade Palme och den nye statsministern Falldin uppgifterna i promemorian. ^{[ 1 ]}

Dagens Nyheter godtog dementin och fick betala skadestand till Lennart Geijer, ett skadestand som han overlat till ett stipendium for undersokande journalistik .

Staffan Heimerson , redaktor pa Aftonbladet , bestallde en granskning fran Jan Guillou , som genom sitt och Bratts avslojande av IB 1973 hade gett upphov till IB-affaren . Guillou forsokte och lyckades fa Bratt att roja sin kalla. Det var Leif G.W. Persson, som da arbetade for rikspolischefen, som pa en direkt fraga bekraftat for Bratt att det 1976 hade skickats en promemoria dar justitieministern ansags vara en sakerhetsrisk; denna PM pastod dock inte att Geijer eller andra faktiskt gatt pa bordell, men insisterade for Palme att han maste vara medveten om de polisiara riskerna. Aftonbladets ansvarige utgivare Gosta Sandberg avstod fran att publicera artikeln om konshandeln. Leif G.W. Persson blev avskedad for att ha lackt en hemlig handling, fick sedan anstallning som larare pa Stockholms universitet , och blev 1991 professor pa Rikspolisstyrelsen .

I borjan av maj 1978 sande Sveriges Television ett Studio S -program, Papperen pa bordet , dar man berattade att promemorian namnde Geijer. Nar Gunilla Andre vackte fragan i riksdagen den 9 maj 1978 dementerade Palme an en gang, nu tillsammans med den sittande statsministern Thorbjorn Falldin. Falldin hade tidigare sagt att han skulle kunna avsloja namnen pa listan, men andrade sig, enligt uppgift, da han fick se att aven han fanns med bland namnen pa rikspolischefens lista. I riksdagens talarstol hanvisade den trygge Falldin ironiskt till det orimliga i att uppgifterna skulle kunna vara sanna ? "mitt namn star ju har".

Carl Persson begarde nu att justitiekanslern Ingvar Gullnas skulle granska hans promemoria. JK gjorde det och kom fram till att Carl Persson handlat ratt.

Expressenjournalisten Jan Mosander begarde att Sapo skulle lamna ut den aktuella promemorian. Han fick ut den, men forst med hjalp av domstol. Promemorian publicerades i Expressen och bekraftade historien. I det allmanna medvetandet kom detta ibland att ses som ett bevis pa att de omnamnda politikerna faktiskt gatt till prostituerade, men fragan utreddes i sjalva verket aldrig pa djupet av polisen, och varken Bratt eller Carl Persson ansag heller att misstankarna var i polisiar mening rimliga, det vill saga att Geijer eller Falldin skulle ha kopt sexuella tjanster.

Efterspel [ redigera | redigera wikitext ]

I december 2007 begarde tva av de utsatta, som under Geijeraffaren var i 14-arsaldern, en miljon kronor vardera i skadestand av den svenska staten. ^{[ 2 ]} Forutom justitieminister Lennart Geijer sjalv, pekades nu aven ministrarna Olof Johansson och Thorbjorn Falldin ut som kopare av sex fran minderariga. Att deras namn ingick i den ursprungliga undersokningen skulle, enligt Ove Sjostrand, den polis som utredde fallet, ha varit huvudorsak till att inget atal vacktes, trots att det misstankta brottet var otukt med barn , vilket da gav upp till fyra ars fangelse. ^{[ 3 ]} Dessa nya uppgifter har av Leif G.W. Persson avfardats som "rena fantasier" och de anklagade har, i den man de fortfarande ar i livet, fornekat inblandning. ^{[ 4 ] [ 5 ]}

Justitiekanslern utredde skadestandsfragan men kom fram till att arendet var preskriberat. ^{[ 6 ]}

Romaner och filmer [ redigera | redigera wikitext ]

Ett antal romaner och filmer har inspirerats av turerna kring Geijeraffaren, eller bar tydliga likheter. ^{[ 7 ]} Leif G.W. Perssons debutroman Grisfesten (1978) handlar om en justitieminister som besokt lyxprostituterade och ertappats pa foto. Trots klara paralleller till Geijeraffaren fornekar forfattaren nagon koppling mellan dem i bokens forord. Romanen filmades 1984 som Mannen fran Mallorca .

I thrillerfilmen Rattornas vinter (1988) saljs minderariga flickor fran en ungdomsvardsskola till maktiga man. ^{[ 8 ]} Miniserien Kopplingen fran 1990 handlar om en bordellskandal dar bland annat finansministern ar inkopplad. Henning Mankells bok Villospar (1995) handlar ett bestialiskt mord som bland annat involverar en pensionerad justitieminister. Boken filmades 2001, ocksa med titeln Villospar .

I den sjalvbiografiska boken Hinsehaxan (2005) havdar Lillemor Ostlin bland annat att hon var betald alskarinna at Geijer i tio ar. Boken blev senare till miniserien Hinsehaxan (2012). Filmen Call Girl (2012) regisserad av Mikael Marcimain handlar om en ung kvinna som hamnar i prostitution och utnyttjas av hogt uppsatta politiker.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Tryckta kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Guillou, Jan & Skytte, Goran (1984). Nya berattelser: fran Geijer till Rainer . Stockholm: Askelin & Hagglund. ISBN 91-7684-046-8  
• Stormarnas hus : en kronika om DN 1964-1989 . Dagens Nyheter . 1989. ISBN 91-7588-955-2  
• Mattsson, Janne & Rauscher, Deanne (2004). Makten, mannen, morklaggningen: historien om bordellharvan 1976 . Stockholm: Vertigo. ISBN 91-85000-22-1  
• SVT/TV2 30 september 2007: Makten och sanningen ^{[ dod lank ]} (Belysning med referenser och intervjuer)
• Persson, Carl G.; Sundelin, Anders (1990). Utan omsvep: ett liv i maktens centrum . Stockholm: Norstedt. Libris 7155256 . ISBN 91-1-893462-5  
• Persson, Carl G.; Sundelin, Lars (1991). Utan omsvep: ett liv i maktens centrum ([Ny utg.]). Stockholm: PAN/Norstedt. Libris 7156024 . ISBN 91-1-919101-4  

Vidare lasning [ redigera | redigera wikitext ]

• Rauscher, Deanne; Mattsson, Janne (2004). Makten, mannen, morklaggningen: historien om bordellharvan 1976 . Stockholm: Vertigo. Libris 9620577 . ISBN 91-85000-22-1  

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• "Bordellharvan" pa P3 Dokumentar 6 april 2008