Bernhard av Sachsen-Weimar , fodd 16 augusti 1604 , dod 8 juli 1639 , hertig av Sachsen-Weimar , faltherre .

Bernhard, som var 11:e son till Johan III av Sachsen-Weimar , och fick en vardad uppfostran, som framst gick ut pa att gora honom till en rattrogen lutheran. Bernhards hag lag dock mera for krigiska dad an studier. 1622 deltog Bernhard i slaget vid Wiesloch och slaget vid Wimpfen och 1623 i slaget vid slaget vid Stadtlohn som overste i Kristian IV:s tjanst. Efter Kristians nederlag erholl han kejsarens amnesti, men vid Gustav II Adolfs upptradande i Tyskland knot Bernhard tillsammans med sin bror Wihelm av Sachsen-Weimar , den regerande hertigen, snart forbindelser med denne. Fran slutet av 1631 gick Bernhard i svensk tjanst, och opererade tidvis sjalvstandigt, tidvis under Gustav II Adolfs befal - kungen sjalv var den ende svenske befalhavare Bernhard kunde tanka sig att lyda under.

Nar Gustav II Adolf pa hosten 1632 brot upp mot Sachsen, forenade sig Bernhard under marschen med honom och forde under slaget vid Lutzen befalet over vanstra flygeln. Efter kungens dod yrkade Bernhard pa stridens fortsattning och overtog befalet. Han hade mycket svart att ta order av Axel Oxenstierna och lamnade endast mycket motvilligt ifran sig befalet till denne. Sedan han av svenska staten erhallit hertigdomet Franken, samt storre delen av biskopsdomena Bamberg och Wurzburg, lat han sig dock blidkas.

1633 opererade Bernhard i Sydtyskland och intog i november det strategiskt viktiga Regensburg . Han kom dock i konflikt med den svenske befalhavaren Gustaf Horn , vilket forhindrade deras militara samverkan, och ledde till att Regensburg snart forlorades och det svara nederlaget i slaget vid Nordlingen .

Bernhard samlade nu resterna av de protestantiska stridskrafterna i Sydtyskland och blev nu erkand som Heilbronn-forbundets faltherre. Han kunde dock inte utratta sa mycket, och forbundet foll snart sonder. Bernhard valde nu att anamma ett forslag fran Richelieu , och slot i oktober 1635 ett fordrag med denne att mot 4 miljoner livres arligen halla en arme pa 18.000 man i fransk tjanst.

Till lon skulle Bernhard erhalla lantgrevskapet Elsass med alla huset Habsburgs rattigheter dar. Bernhard blev dessutom marskalk av Frankrike och fick en betydande fransk pension. Fordraget var dock oklart pa flera punkter och tolkades olika av Richelieu, som sag Bernhard som en fransk faltherre, och Bernhard, som sag sig som en sjalvstandig, om an med Frankrike forbunden furste.

Da Bernhard, till att borja med fick ett mycket klent fransk stod kunde han under 1636-37 utratta ganska lite. Forst sedan han 1637 fatt pengar till armens rekrytering, kunde han pa allvar inleda sin offensiv. Redan i januari 1638 oppnade han falttaget, gick over Rhen och vann en storre seger i slaget vid Rheinfelden . Efter nya framgangar borjade Bernhard belagra det starka Breisach , den viktigaste fastningen vid ovre Rhen.

Fran skilda hall ryckte fientliga harar fram till fastningens understod, men Bernhard lyckades besegra Federigo Savelli och Johann von Gotzen vid Wittenweier pa sommaren och hertig Karl IV av Lothringen i slaget vid Thann i oktober och kort darpa pa nytt Johann von Gotzen i slaget vid Ensisheim . I december kapitulerade slutligen fastningen, som Bernhard tankte gora till huvudstodpunkt i sitt framtida furstendome, men detta var inte efter Richelieus onskemal.

Bernhard fick nu vanta pa de utlovade franska subsidierna, och fick ligga overksam under storre delen av 1639, medan Johan Baner som han tankt att ansluta sig till fick agera ensam. Nar han slutligen beslot sig for att vaga en offensiv utan franskt stod, greps han av haftig feber, och avled inom kort.

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Svensk uppslagsbok . Malmo 1939