Bild av de tre delarna i Bagdadbatteriet.
Bagdadbatteriet
ar namnet givet till en av fyra
keramiska
krukor som hittades tillsammans. Krukan som gavs namnet
Bagdadbatteriet
hade till skillnad fran de andra krukorna en kopparcylider i sig, i vilken en stav av jarn fanns. De fyra krukorna hittades 1936 vid en utgravning i
Khujut Rabula
utanfor
Bagdad
. Platsen for fyndet ligger i narheten av den historiska huvudstaden
Ktesifon
for de
partianska
(150 f.v.t. ? 223 e.v.t.) och
sasanidiska
(224 ? 650 e.v.t.) rikena, och antas ha skapats under nagon av dessa tidsperioderna.
Syftet med krukorna ar okant an idag.
Wilhelm Konig
, chef over Iraks nationalmuseum, antog vid tiden for fyndet att det kunde rora sig om en mojlig forhistorisk
galvanisk cell
, anvand for
elektroplatering
eller nagon form av
elektroterapi
. Det finns dock inga andra kanda foremal fran tiden for krukorna som pavisat kunskap om samtida galvanoplastik, och pastaenden darom avvisas bland arkeologer. Inom vetenskapliga kretsar antas karlen anvants som forvaring for heliga textrullar, da det i en av krukorna fanns sadana.
Inom
pseudovetenskapliga
,
pseudohistoriska
och
pseudoarkeologiska
kretsar pastas att fyndet ar ett batteri. Bland annat
Erich von Daniken
har kopplat samman batteriet och de andra krukorna med pseudovetenskapliga teorier om "
Ljuset i Dendera
", som pastas visa att antikens egyptier hade
glodlampor
for att lysa upp kryptor. Alla forsok att replikera det sa kallade batteriet har emellertid kravt att konstruktionen byggts annorlunda for att den skulle kunna generera strom.
Det var den
tyske
arkeologen
Wilhelm Konig
som 1938 konstaterade att foremalen fran utgravningarna skulle kunna vara en
galvanisk cell
. Sedermera fann han flera andra liknande foremal fran tidigare utgravningar, vilka arkiverats och satts i forvar pa museet i
Berlin
. Resultaten publicerades forst 1940 och mottes med stor skepsis. Efter andra varldskrigets slut fick artefakterna okat intresse bland arkeologerna. Det skall dock noteras att dagens galvaniska celler harstammar fran upptackter gjorda pa 1700-talet av
Alessandro Volta
.
Foremalet ar en cylinderformad kopparflaska, 9,8 cm lang och 2,6 cm i diameter. Holjet, som kunde fungera som ena
elektroden
, bestar av tunn
kopparplat
, som bojts och lotts samman. Lodtennet ar en legering av 60 procent
tenn
och 40 procent
bly
. Innerst finns en jarnstav som isoleras fran kopparcylindern med
asfalt
, en mojlig elektrod. En tidig kopia gjordes av
F.M. Gray
vid
General Electric
, och han fann att
kopparsulfat
var en utmarkt
elektrolyt
? man kunde ha anvant en syra sasom
vinager
eller
vin
. Repliker som konstruerats i modern tid genererar en spanning pa 0,8?0,9 volt.
Ett problem ar att den ena polen inte ar synlig pa utsidan av fyndet. Som det ar konstruerat sa gar det inte att anvanda som ett batteri, utan alla rekonstruktioner har modifierat designen.
Anvandningsomradet ar omtvistat och osakert. En anvandning kan ha varit
elektrodeposition
av metaller, till exempel
elektroplatering
dar man overtacker metallforemal med ett tunt guldlager. Nagra sadana platerade foremal har inte patraffats, och metoden blev vad vi vet kand forst pa 1830-talet. En annan hypotes, dels baserad pa att kineser fortfarande anvander elektricitet i
akupunktur
, dels de bevarade skrifter som namner att greker anvande elektriska alar for att stilla smarta, ar att kopparflaskan anvants i medicinskt syfte ? trots att datiden anvande andra, mer effektiva, smartstillande medel, som
cannabis
,
opium
och
vin
. Annu en teori foreslar att det laddade batteriet forvarats inuti en
idol
(staty) av en gudom, varpa idolen blev elektrifierad och kan pa sa vis ha blivit formogen att ge besokare som rorde vid den sma stotar.