Axel Baner
, fodd
16 december
1661
, dod
29 juli
1742
, var en svensk ambetsman. Han var bror till
Johan Baner
och gift med
Katarina Ebba Horn af Aminne
.
Baner var hovjunkare vid
Hedvig Eleonoras
hov och blev kammarherre dar 1692. Han kom tidigt i ynnest hos
Ulrika Eleonora
, nagot som bevarade brev till drottningen fran honom visar. 1703 var han patankt som svensk minister i Berlin, men hans oerfarenhet inom diplomatin gjorde att han inte valdes. I stallet blev han forst 1710 landshovding i Kronobergs lan. Baner deltog i utskottsmotet 1710 och riksdagen 1713 och var under den senare ledamot av
sekreta utskottet
och
bankoutskottet
. 1710 stodde han en formogenhetsbeskattning men motsatte sig samtidigt en beskattning av fast egendom. 1718 blev han landshovding i Stockholms lan.
Omedelbart efter Ulrika Eleonoras tronbestigning inkallades han i radet som riks- och kanslirad. Som sadan var det han som tillsammans med
Erik Sparre af Sundby
foreslog
Pehr Lennartsson Ribbing
till lantmarskalk. Han var ensam bland riksraden att forsvara Ulrika Eleonoras arvsratt till krona, men stallde sig bakom sina kolleger nar det gallde att uppratthalla de konstitutionella formerna, sarskilt
kanslikollegiets
inflytande pa utrikespolitiken. 1720 anslot sig Baner nara till
Arvid Horn
. Detta gjord att han blev den som beholl posten som rikskanslirad da antalet riksrad i kanslikollegiet genom 1720 ars regeringsform inskranktes till en forutom presidenten. Han erholl aven plats i den sekreta kommission som 1723 inrattades for att handlagga de hemligaste diplomatiska arendena. Baner var ingen driven politiker och holl sig utanfor mycket maktkampen. Som nara anhangare till Horn och en skarp motstandare till
Holsteinska partiet
kom han dock under 1720-talet att spela en betydande politisk roll. 1725 var han den ende som jamte Horn rostade mot
Josias Cederhielms
av holsteinska partiet initierade beskickning till Sankt Petersburg. Som kommissarie deltog han i forhandlingarna om Sveriges anslutning till den
hannoverska alliansen
och stallde sig i omrostningen helt pa Horns sida. Genom sitt egentliga ointresse for maktspelet kom han trots sina insatser for att fora Horn till makten inte att fa nagon ledande stallning under dennes styre. Aberopande sig pa sin egen och Baners hoga alder genomdrev Horn att
Joachim von Duben den aldre
som dittills varit hans hogra hand i kansliet, genom sarskild dispens fick stanna kvar, aven sedan han 1727 blivit riksrad. Sedan von Duben avlidit 1730 lamnade Baner foljande var posten som rikskanslirad at
Gustav Bonde
, i vilken Horn hoppades hitta en ny stottepelare.
Att han tratt tillbaka fran de viktigare ambetena var troligen orsaken till att han i samband med partivalvningen 1738-39 fick behalla sitt riksradsambete. Officiellt sades att han felat mindre an de ovriga, da han inte deltagit i handlaggningen av den fornyade alliansen med Ryssland. Hans politiska inflytande var dock nu helt borta. I de avgorande ogonblocket infor kriget, som beslutet om trupptransporter till Finland 1739 stallde sig Baner hogst tveksam. Aven om han uttryckte sin standpunkt drev han den dock inte.
Axel Baner upphojdes 17 april 1719 till grevligt stand, men tog aldrig introduktion.
