Ardenneroffensiven
Del av andra varldskriget
Amerikanska soldater ur det 290:e infanteriregementet, 75th Infantry Division , fotograferad i Ardennerna under Ardenneroffensiven. {Amonines, Belgien 4 januari 1945}
Agde rum 16 december 1944?25 januari 1945 Plats Ardennerna , Belgien , Luxemburg och Tyskland Resultat Allierad seger
Stridande
USA   Storbritannien   Kanada Fria franska styrkorna Fria belgiska styrkorna Luxemburgska motstandsgruppen	Tyskland
Befalhavare och ledare
Dwight D. Eisenhower Omar Bradley USA:s 12:e armegrupp Courtney Hodges USA:s 1:a arme George S. Patton USA:s 3:e arme Bernard Montgomery	Adolf Hitler Walter Model Gerd von Rundstedt Hasso von Manteuffel Sepp Dietrich Erich Brandenberger
Styrka
840 000+ man 1 300 medeltunga stridsvagnar plus pansarvarnskanonvagnar 394 artilleripjaser	200 000?500 000 man 1 800 stridsvagnar 1 900 artilleripjaser och Nebelwerfers
Forluster
USA: 62 000?108 000 [ 1 ] 1200 stridsvagnar och ~150 pansarvarnskanonvagnar [ 2 ] Storbritannien: 1 408 (200 doda, 1 200 skadade eller saknade)	65 700?120 000 [ 1 ] 348?372 stridsvagnar och 179?182 pansarvarnskanonvagnar / infanterikanonvagnar [ 2 ]
Omkring 3 000 civila doda [ 3 ]

Ardenneroffensiven ar den manadslanga motoffensiv som den tyska armen ingaende i Heeresgruppe B (armegrupp B) utforde i Ardennerna i sodra Belgien mot de vastallierades styrkor den 16 december 1944 till den 25 januari 1945 under slutet av andra varldskriget . Slaget anses som ett av de blodigaste slagen i amerikansk militar historia. I det engelska spraket benamns slaget oftast som Battle of the Bulge (Bulge=utbuktning). Det tyska kodnamnet for offensiven var Unternehmen Wacht am Rhein ("operation vakt vid Rhen"), vilket strax fore offensiven andrades till Unternehmen Herbstnebel ("operation Hostdimma"). ^{[ 4 ]} Slaget benamns ocksa ibland Rundstedtoffensiven med hanvisning till den tyska faltmarskalken Gerd von Rundstedt som da var overbefalhavare over de tyska styrkorna pa vastfronten.

Vaderforhallandena under slaget var mycket kravande med bland annat snostormar, gyttja, underkylt regn och tjock dimma.

Offensiven anges ibland felaktigt som tyskarnas sista storre offensiv under andra varldskriget , dock kan Ardenneroffensiven anses som Tysklands sista forsok att vanda krigslyckan under andra varldskriget. Parallellt med Ardenneroffensiven genomforde tyska flygvapnet ( Luftwaffe ) en sista flygoffensiv for att aterta initiativet i flygkriget mot de allierade, Operation Bodenplatte . Soder om Ardennerna paborjades en mindre och inte lika valkand tysk offensiv den 1 januari 1945, Operation Nordwind .

Bakgrund [ redigera | redigera wikitext ]

Under sensommaren 1944 hade Tyskland drabbats av mycket svara militara nederlag bade pa ostfronten ( Operation Bagration ) och vastfronten i Normandie . De vastallierade och Roda armen narmade sig Tredje rikets ost- respektive vastgrans. Tyskland fick under hosten 1944 ett andrum pa grund av att bade de vastallierade och Roda Armens offensiver avstannade framst pa grund av brist pa underhall. Det stod dock klart att Tyskland skulle forlora kriget om de inte lyckades ga till motoffensiv och aterta initiativet.

Iden att ga till motoffensiv var i mycket stor utstrackning Adolf Hitlers egen, manga av hans generaler ansag att den tyska armen var for svag for att genomfora en storre offensiv efter alla nederlag under sommaren-hosten 1944. Vastfronten valdes som den lampligaste fronten att ga till motoffensiv pa. Hitler menade att inte ens en stor seger pa ostfronten skulle rubba det strategiska forhallandet gentemot Roda Armen och fronten i Italien valdes bort bland annat pa grund av olamplig terrang.

Grundtanken med offensiven, som Hitler lade fram redan den 16 september pa en lageskonferens, var att bryta igenom de allierades relativt svagt bemannade frontavsnitt i Ardennerna (Ardennerna sags som ett "lugnt" frontavsnitt) och fortsatta mot Antwerpen och i princip aterupprepa segern fran 1940. Hitler hoppades att en stor seger pa vastfronten skulle mojliggora ett andrum som tillat att resurser kunde foras over till ostfronten for att stoppa Roda Armen . Hitler hoppades ocksa att den missamja och de slitningar som fanns mellan de brittiska och amerikanska styrkorna, bland annat mellan de hogsta befalhavarna Dwight D. Eisenhower och Montgomery , skulle oka om de utsattes for ett nederlag och darigenom leda till en brytning mellan USA och Storbritannien . Forfattare har papekat att Hitlers politiska och psykologiska overvaganden infor offensiven i stort var korrekta. Samtidigt hade de tyska officerare som protesterade sannolikt ratt i att Tysklands resurser var alltfor sma for att satta igang en offensiv med sa stora ambitioner. Dock visar nyare forskning i tyska dokument att manga av de hogre befalen godtog offensivplanen, ibland till och med med viss entusiasm. Faltmarskalk Model ansag t.ex. att Antwerpen skulle kunna nas "om man lyckades totalt overrumpla fienden och om samtliga utlovade forband faktiskt ocksa fanns till hands". ^{[ 5 ]} General Hasso von Manteuffel menade att de tyska anfallsforbanden borde kunna na floden Meuse pa fyra till sex dagar "om allt gick val". ^{[ 6 ]}

Manga hogre tyska officerare havdade efter kriget att de havdat att de rent militara realiteterna bakom planen mycket tveksamma, men detta synes i flera fall vara en efterhandskonstruktion av vad de verkligen ansag pa den tiden. ^{[ 7 ]} Planen var dock formodligen overambitios med hansyn till Tysklands forsvagade militara styrka. Wehrmacht hade antagligen inte sent under 1944 den styrka som kravdes for att offensiven skulle lyckas fullt ut. Adolf Hitler ansag trots detta att det var nodvandigt att ga till offensiv, fran hans synvinkel var det den sista chansen att radda Tyskland fran totalt nederlag. Planen var att kasta de allierade tillbaks i Atlanten genom en klassisk Blitzkrieg -taktik. Att den tyska planen gick ut pa att erovra allierat drivmedel ar dock en myt, vilket bl.a. von Manteuffel har klargjort. ^{[ 8 ]}

Tyskland erholl ett visst andrum under hosten 1944 da bade de vastallierades och Roda Armens framryckning mattades av pa grund av framst problem med langa underhallsvagar. Trots den allierade bomboffensiven mot tyska fabriker och landets infrastruktur gick den tyska krigsproduktionen pa hogvarv vilket innebar att stora mangder ny krigsmateriel kunde tillforas de enheter som slagits sonder under sommarens nederlag. Under hosten 1944 drogs de illa tilltygade tyska pansardivisionerna som hade stridit i Normandie ur frontlinjen och erholl ny utrustning och manskap. Samtidigt sattes flera nya divisioner upp ( Volksgrenadier-divisioner ). Tysklands krigsmakt, Wehrmacht , aterhamtade sig patagligt de tre sista manaderna av 1944. De effektiva och fortfarande fullt fungerande tyska jarnvagarna ( Deutsche Reichsbahn ) var en forutsattning for att tyskarna kunde koncentrera tillrackligt mycket underhall infor offensiven. Tyskarna var mycket noggranna med att dolja alla forberedelser infor offensiven, vilket i stort sett lyckades. Bland annat skedde truppforflyttningar och tagtransporter till utgangslage infor offensiven gradvis och enbart under dygnets morka timmar. Stor omsorg lades ocksa vid att hemlighalla den kommande offensiven for de egna trupperna. Detta fick bland annat till foljd att tyska officerare pa lagre och mellanniva (regemente och nedat) fick bristfalligt med tid att forbereda sina enheter for den kommande uppgiften eftersom de fick reda pa sin uppgift forst cirka ett dygn fore offensivens borjan.

Uppladdningen infor Ardenneroffensiven ar ett tydligt exempel pa tyska krigsmaktens stora formaga att aterhamta sig trots de mycket stora nederlagen. Den tyska stridsmoralen bland soldater och lagre befal var pafallande hog infor offensiven, "battre an i borjan av kriget", enligt overste Joachim Gutmann i 2. pansardivisionen. ^{[ 9 ]}

Aven om sommarens optimism bland de allierade (manga trodde att kriget skulle vara slut fore arsskiftet 1944/45) hade mattats av pa grund av det hardnande tyska motstandet, var den allmanna uppfattningen bland de hogre allierade befalhavarna, att den tyska armen inte var kapabel till storre offensiva operationer. Man underskattade helt enkelt Wehrmacht . Darfor togs de allierade med overraskning nar offensiven inleddes. Det var en viktig orsak till de tyska framgangarna under offensivens forsta vecka. En annan viktig orsak till framgangen var det daliga vadret vilket innebar att de allierade inte kunde utnyttja sitt overlagsna flyg fullt ut.

De tyska och allierade styrkorna [ redigera | redigera wikitext ]

Tre tyska armeer drogs samman for offensiven ? 6. SS pansararmen (chef Sepp Dietrich ), 5. pansararmen (chef general Hasso von Manteuffel ) och 7. armen (chef general Erich Brandenberger ). Sammanlagt ingick 22 divisioner, varav fem pansardivisioner, i den forsta anfallsvagen. 702 stridsvagnar och pansarvarnskanonvagnar sattes in i det forsta anfallet den 16 december. ^{[ 10 ]} Samtliga tyska divisioner var relativt utvilade och hade ofta mellan 75 och 90% av full styrka vid offensivens igangsattande. Dock radde stor skillnad i kvalitet mellan olika enheter vilket avspeglade det faktum att Tyskland varit i krig i fem ar och borjade lida stor brist pa utbildat manskap. Det radde sarskilt stor brist pa erfarna och valutbildade officerare pa kompani- och plutonsniva liksom underofficerare. Aven om stridsmoralen generellt var hog var ofta infanteriets utbildning i strid bristfallig. Manga tyska soldater hade nyligen overforts fran Luftwaffe eller den tyska marinen och hade kort utbildning i markstrid. Det innebar att de ofta upptradde klumpigt och med onodigt stora forluster och de misslyckades med att kringga och infiltrera amerikanskt motstand, vilket valutbildat tyskt infanteri tidigare i kriget hade klarat av (se infiltrationstaktik ). Dock var utrustningen overlag av mycket god kvalitet. De tyska divisionerna i Ardennerna var utrustade med bland annat Panther -stridsvagnar, Nebelwerfer raketkastare och Panzerfaust pansarskott. Infanteriet var rikligt utrustat med automatvapen, bland annat MG 42 kulsprutor och StG-44 automatkarbiner. Dock radde det stor brist pa transportfordon.

De amerikanska styrkorna som forsvarade Ardenner-avsnittet utgjordes vid offensivens borjan av sex divisioner, varav en pansardivision. De amerikanska forbanden ingick i den 1. armen , under generallojtnant Courtney Hodges . Flera av de amerikanska divisionerna hade inte varit i strid tidigare, andra hade forlagts vid omradet for att aterhamta sig och erhalla ersattningsmanskap. Tyskarna hade alltsa ett kraftigt numerart overlage vid offensivens borjan.

De amerikanska forbanden hade overlag samre stridsvagnar an tyskarna. M4 Shermans prestanda var jamforbar med tyskarnas Panzer IV , men var gravt underlagsen tyskarnas vanligaste stridsvagn, Panther . Amerikanerna hade vid offensivens borjan 502 Shermanstridsvagnar, 255 Stuartstridsvagnar och 410 pansarvarnskanonvagnar vid Ardenner-avsnittet. ^{[ 11 ]} Amerikanarna hade ocksa ofta samre infanterivapen an tyskarna. Dessutom hade de amerikanska infanteridivisionerna relativt sett for fa stridande soldater i forhallande till underhalls- och understodspersonal vilket innebar att divisionerna var kansliga for forluster eftersom storre delen av forlusterna drabbade de stridande skyttesoldaterna.

Amerikanska armens storsta styrka var dess faltartilleri . Tyskarna hade anda sedan 1942 sett ner pa det amerikanska infanteriet men fruktat artilleriet. Det amerikanska artilleriet var tveklost andra varldskrigets basta med manga och bra artilleripjaser, gott om ammunition samt kort tid fran malupptackt till bekampning. Ofta var det det amerikanska artilleriet, inte infanteri eller stridsvagnar, som genom traffsaker och kraftsamlad indirekt eld stoppade tyska anfall.

Specialoperationer [ redigera | redigera wikitext ]

I planen ingick aven att sanda tyska kommandosoldater i amerikanska uniformer bakom amerikanarnas frontlinje for att sprida forvirring och desinformation (se Operation Greif ). Denna operation skapade en hel del oreda bland amerikanarna den forsta veckan av offensiven. En mindre luftlandsattningsoperation genomfordes ocksa (se Operation Stosser ), dock utan framgang.

Slagets forlopp [ redigera | redigera wikitext ]

Offensiven inleddes tidigt pa morgonen 16 december. Hitler hade insisterat pa att infanteridivisioner skulle bryta igenom de forsta forsvarslinjen for att lata de oskadda pansardivisionerna folja upp genombrottet med en framryckning mot Antwerpen. Nackdelen med detta forfarande var att pansarforbanden riskerade att fordrojas av trafikstockningar orsakade av de infanteriforband som skulle bryta igenom forsta linjen. Detta forfarande skiljde sig markant fran offensiven genom Ardennerna 1940 dar trupperna som utnyttjade genombrottet aven var de som angrepp den forsta forsvarslinjen. Vidare hade Hitler pabjudit att en omfattande stormeld skulle inleda offensiven. Hos 6. SS Panzer-Armee som var den nordligaste av de angripande armeerna hade man horsammat pabudet om stormeld och borjade bombardemanget klockan 05.20 pa morgonen, nagra timmar senare borjade infanteriforbanden angripa de amerikanska stallningarna. Langst i norr angrep 272. Volksgrenadier-Division och 326. Volksgrenadier-Division stallningar kring Monschau som holls av 99th Infantry Division i syfte att rycka fram och erovra vagen fran Elsborn till Eupen . Trots stormelden slogs anfallet tillbaka. Langre soderut anfoll 12. SS-Panzer-Division "Hitlerjugend" , 277. Volksgrenadier-Division och 12. Volksgrenadier-Division i riktning mot dubbelbyarna Rocherath och Krinkelt. ^{[ 12 ]}

Pa avsnittet i centrum for offensiven hade Hasso von Manteuffel , chefen for 5. Panzerarmee , valt att inleda offensiven utan inledande stormeld; i stallet infiltrerade infanterienheterna de amerikanska stallningarna ^{[ 13 ]}

Den forsta veckan var framgangsrik, speciellt pa 5 pansararmens frontavsnitt . Tva regementen ur 106th Infantry Division som hallit frontlinjen vid skogsomradet Schnee Eifel inringades av 18. Volks-Grenadier-Division nar man intog Schonberg , divisionens tredje regemente tvingades retirera mot Saint-Vith . Den 19 december stod det klart att det var omojligt for de inringade regementena att sla sig tillbaka till amerikanska linjer och pa kvallen kapitulerade bada regementena, cirka 8000 man gick i fangenskap. Detta var den storsta amerikanska kapitulationen i Europa. ^{[ 14 ]} 5. pansararmen uppnadde ett genombrott och tyska 2. pansardivisionen nadde 24 december byn Foy-Notre-Dame , endast nagra kilometer fran floden Meuse . Dock misslyckades man med att erovra den viktiga knutpunkten Bastogne som holls av den amerikanska 101. luftburna divisionen . Bastogne kringgicks av tyska enheter men staden erovrades aldrig.

Pa den 6. SS pansararmens frontavsnitt gick det avsevart trogare for tyskarna, delvis pa grund av hart amerikanskt motstand, delvis pa grund av olamplig terrang for pansarforband. Har uppnadde tyskarna inget egentligt genombrott med undantag for en stridsgrupp ur 1. SS Pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler ( Kampfgruppe Peiper ).

Nar de allierade hamtat sig fran den forsta overraskningen gick de till motoffensiv, med bland annat den amerikanska 3:e armen under befal av den dynamiske amerikanske generalen George S. Patton . Pattons 3:e arme lyckades snabbt andra sin anfallsriktning och paborja anfall mot tyskarnas sodra flank, delvis i syfte att undsatta Bastogne. Battre vader, vilket innebar att det allierade flyget kunde anvandas fullt ut, samt en allman allierad overlagsenhet i numerar och underhall pressade tyskarna tillbaka.

Kampfgruppe Peiper , som lyckats bryta igenom pa det norra avsnittet, stoppades till slut av amerikanskt motstand och brist pa fornodenheter och inringades vid byn Stoumont . Detta tvingade tyskarna att overge alla sina tunga vapen och stridsvagnar samt genomfora en utbrytning till fots . Detta lyckades, men Kampfgruppe Peiper var som enhet forintad.

Redan kring 24 december insag de hogre tyska officerarna att offensiven hade misslyckats och ville avbryta den, men Hitler vagrade. I slutet av december och i borjan av januari stod de hardaste striderna kring staden Bastogne , dar flera av pansardivisionerna ur Waffen-SS koncentrerades. Aven om striderna var harda stod det klart att offensiven hade misslyckats. Cirka en manad efter offensivens igangsattande var tyskarna i princip tillbaka dar de hade startat. De pansardivisioner ur Waffen-SS som deltagit sandes till ostfronten , se Operation Fruhlingserwachen .

Slagets foljder [ redigera | redigera wikitext ]

Offensiven hade liten inverkan pa det totala krigsforloppet. Visserligen vann tyskarna stora segrar de forsta dagarna, men i offensiven forbrukades de sista resterna av den tyska krigsmaktens strategiska offensiva formaga samtidigt som man underlattade for den ryska framryckningen pa ostfronten. I det storre perspektivet var troligtvis Ardenneroffensivens storsta effekt att den tyska fronten i Polen kollapsade i januari 1945 (se Wisła-Oder-operationen ) eftersom storre delen av de bast utrustade tyska pansarforbanden satts in i Ardennerna, och saledes nedprioriterades forstarkningar och underhall till ostfronten.

Krigsforbrytelser [ redigera | redigera wikitext ]

Amerikanska enheter och enheter ur Waffen-SS gjorde sig skyldiga till omfattande brott mot krigets lagar, bland annat forband ur Waffen-SS -divisionen Leibstandarte Adolf Hitler ( Kampfgruppe Peiper ). Denna enhet gjorde sig skyldig till krigsforbrytelser , till exempel den omskrivna Malmedymassakern den 17 december.

Ardenneroffensiven i popularkultur [ redigera | redigera wikitext ]

Slaget har fatt relativ stor uppmarksamhet i vasterlandsk popularkultur, film och strategispel. Att tyskarna satte igang en sa pass stor motoffensiv i slutet av kriget, de tyska kommandooperationerna, det envisa amerikanska forsvaret av Bastogne med mera forefaller ha skapat ett relativt stort intresse for slaget. Ardenneroffensiven har gett upphov till ett flertal datorspel och konfliktspel liksom filmer. Exempel pa datorspel ar Bulge (1985), Close Combat IV, the battle of the Bulge (1999) samt Decisive Battles, the Ardennes Offensive (1999). Exempel pa bradspel ar det strategiska spelet The Battle of the Bulge och "Kampfgruppe Peiper" ett scenario i det taktiska spelet Advanced Squad Leader . Filmen Battle of the Bulge (1965) ar ett tidigt (och grovt historiskt inkorrekt) exempel pa film inspirerad av Ardenneroffensiven, ett antal avsnitt ur den amerikanska serien Band of Brothers utspelar sig under Ardenneroffensiven (avsevart mer historiskt korrekta), bland annat ett avsnitt fran belagringen av Bastogne . Boken I manens klara sken (A Midnight Clear) av William Wharton, utgiven 1983 och baserad pa verkliga handelser under tiden for offensiven, filmatiserades 1992 under samma titel som boken, med regi av Keith Gordon och med bland annat Ethan Hawke och Gary Sinise i rollerna. Den amerikanska filmen Saints and Soldiers (2005) visar Malmedymassakern . Filmen Straight Into Darkness utspelar sig ocksa i anslutning till Ardenneroffensiven. Slaget ar aven relativt valbelyst i militarlitteraturen.

• 
  15 december 1944.
• 
  Andra halvan av december 1944.
• 
  "Battle of the Bulge", december 1944?januari 1945.

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Noter [ redigera | redigera wikitext ]

Litteratur [ redigera | redigera wikitext ]

• Bergstrom, Christer (2013). Ardennerna 1944?1945: Hitlers vinteroffensiv (1. uppl.). Eskilstuna: Vaktel. Libris 14554649 . ISBN 9789163729584  
• Beevor, Antony (2015). Ardennerna 1944: Hitlers sista offensiv . Lund: Historiska media. Libris 17554428 . ISBN 9789175452593  
• Cole, Hugh M: The Ardennes:Battle of the Blge (1965)
• Delaforce, Patrick (2004) (pa engelska). The Battle of the Bulge: Hitler's final gamble (1. ed.). Harlow: Pearson Education. Libris 9533670 . ISBN 0-582-78493-X  
• Elstob, Peter: Hitler's last offensive (1971) (eng)
• Goolrick, William K & Tanner, Ogden: The Battle of the Bulge (1979) (eng) ISBN 0-8094-2531-9
• Merriam, Robert E: The Battle of the Bulge (1965) (eng)
• Parker, Danny S (ed): Hitler's Ardennes offensive ? the German view of the Battle of the Bulge (1997) (eng) ISBN 1-85367-272-6
• Toland, John: Battle ? the story of the Bulge (1959) (eng)
• Zaloga, Steven J: Battle of the Ardennes (2003) (eng) ISBN 1-84176-560-0
• Zaloga, Steven J: Battle of the Bulge (2004) (eng) ISBN 1-84176-810-3

Externa lankar [ redigera | redigera wikitext ]

• Wikimedia Commons har media som ror Ardenneroffensiven .
  Bilder & media