Abchazien var under tidig antik tid del av riket Kolchis . Det kom ar 107 f.Kr. under Pontos och inforlivades med Romarriket ar 63 e.Kr. Omradet blev gradvis sjalvstandigt fran Bysans , och pa 780-talet bildades kungadomet Abchazien , vilket pa 1000-talet overgick i det georgiska kungadomet . Pa 1570-talet kom regionen under Osmanska riket for att under 1800-talet bli ryskt . Efter ryska revolutionen 1917 blev Abchazien del av Georgiska SSR inom Sovjetunionen . I samband med den senares sammanbrott 1989 - 1991 uppstod konflikter mellan etniska abchazer och georgier i omradet. De abchaziska separatisternas sjalvstandighetsforklaring 1992 utloste regelratt krig , i vilket merparten av georgierna flydde fran Abchazien. Efter att separatisterna tagit kontrollen over storre delen av landet slots vapenvila 1993 , men situationen har annu inte fatt nagon bestandig losning.

Forhistoria [ redigera | redigera wikitext ]

Tidigpaleolitiska jagar-samlar -lager utgor de forsta kanda bosattningarna i nuvarande Abchazien. De tidigaste lamningarna har patraffats vid fyndplatser i Jasjchtva , Gumista , Kelasuri och Otjamtjire . Senpaleolitiska kulturer bosatte sig framst vid kusten. De mesolitiska och neolitiska perioderna medforde storre permanenta bosattningar och innebar borjan pa jordbruk, djurskotsel och keramiktillverkning. De tidigaste artefakterna fran megalitiska kulturer uppkom under det tidiga tredje millenniet f.Kr. och fortsatter in i bronsaldern som de sa kallade abchaziska dolmenerna , i regel bestaende av fyra uppratta stenar och en kronsten, varav vissa vager sa mycket som 50 ton. En dolmen fran den arkeologiska fyndplatsen i Esjera ar den mest noggrant studerade forhistoriska monumentet av denna typ. Ett patriarkalt samhallssystem tros ha ersatt det matriarkala och en jordbruksekonomi tros ha borjat utvecklas runt denna tid. Under yngre bronsalder utvecklades mer avancerade bronsredskap, vilket fortsatte in i jarnaldern som en del av Kolchiskulturen (omkring 1200 - 600 f.Kr.), som tackte storre delen av vad som idag ar vastra Georgien , samt delar av nordostra Anatolien .

Antiken [ redigera | redigera wikitext ]

Under 800- till 500-talet f.Kr. var det som nu ar Abchazien del av det antika riket Kolchis . Omradets skrivna historia borjar med de milesiska grekernas ankomst till Kolchis kust pa f.Kr.500- till 400-talet f.Kr. Dessa grundade hamnkolonier pa den ostra svartahavskusten , bland vilka Dioskourias , pa platsen for nuvarande Suchumi , blev ett viktigt centrum for handel med de angransande stammarna, daribland slavhandel . Andra betydande kolonier var Gyenos , Triglitis och senare Pityous , vid de nuvarande staderna Otjamtjire , Gagra respektive Bitjvinta .

Folken i regionen omnamns i klassiska kallor som anmarkningsvart manga och diversifierade. Herodotos , Strabon och Plinius den aldre vittnar om den mangfald av sprak som talades i Dioskurias och andra stader. Bergslandskapet tenderade att separera och isolera folkgrupper fran varandra och framjade utvecklingen av vitt skilda sprak och dialekter, vilket komplicerade regionens etniska sammansattning. Aven de mest valinformerade av de samtida skildrarna ar konfunderade i sina benamningar och lokaliseringar av omradets folkslag och delger endast begransad information om geografin och befolkningen i inlandet. Vidare var vissa av de klassiska namnen pa folkgrupper endast kollektiva benamningar, och ansenliga folkvandringar antas ha fortgatt i och omkring regionen under denna tid. Flera forsok att identifiera vissa av de folkslag som namns av de klassiska skildrarna har gjorts. Plinius den aldres apsilae under det forsta arhundradet e.Kr. och Arrianos abasgoi under det andra arhundradet e.Kr. har stundom likstallts med talarna av ur abchaziska respektive ur abazinska , under det att andra anser dem vara ur kartveliska stambeteckningar. Identiteten och ursprunget hos andra i de antika kallorna omnamnda folkslag i omradet (daribland heniochi och sanigae ) ar aven de omtvistade. Arkeologin har sallan kunnat faststalla nagra starka kopplingar mellan kvarlevorna efter materiella kulturer och de oklart benamnda folken i de antika kallorna.

Abchazien erovrades tillsammans med resten av Kolchis av kung Mithridates VI Eupator av Pontos ar 107 f.Kr. ^{[ 1 ]} Efter att denne besegrats av romarna ar 65 f.Kr. togs Kolchis av Pompejus , som dar besegrade den lokale hovdingen ( sceptuchus ), Olthaces, och installerade en dynast , Aristarchus, vars regering varade fram till 47 f.Kr. Efter Pompejus fall tog Farnakes II , son till Mithridates och kung av Bosporanska riket och Pontos, fordel av att Julius Caesar var upptagen i Egypten och erovrade Kolchis, Armenien och delar av Kappadokien , samt besegrade den romerske faltherren Gnaeus Domitius Calvinus . Farnakes sonson, Polemon II , formaddes av Nero att abdikera, och Pontos och Kolchis inkorporerades i den romerska provinsen Galatien 63 e.Kr. och senare Kappadokien 81 e.Kr.

Fastan alla storre befastningar langs kusten ockuperades av romarna var det romerska herravaldet over omradet svagt. Ar 69 e.Kr. iscensattes ett uppror i Kolchis och Pontos av Anicetus som dock nedslogs. Laglandet och kusten utsattes ofta for rader fran bergsfolken, bland vilka soanes ( svaner ) och heniochi var de maktigaste. De understallde sig nominellt Rom, men skapade sina egna riken och atnjot betydande sjalvstandighet. Kristendomen borjade spridas i omradet under det forsta arhundradet e.Kr. Enligt tradition ska Jesu apostlar Andreas och Simon ha verkat i Kolchis. Hellenistisk religion , mithraism och lokala kulter fortsatte dock att vara utbredda atminstone in pa 300-talet .

I och med att det romerska riket forsvagades fick stammarna i omradet ett hogre matt av sjalvstyre: de fick sjalva nominera sina harskare pa det att dessa godkandes av Rom. Kolchis bestod pa 130-talet av, fran soder till norr, rikena Machelons , Heniochi , Lazica , Apsilia , Abasgia och Sanigia . Pa 200-talet e.Kr. kom Lazica ( Egrisi ), styrt av den vastgeorgiska stammen lazoi , att dominera storre delen av Kolchis. Enligt Prokopios var aven hovdingarna av abasgoi understallda de laziska kungarna. Goterna bosatta pa Krim (se aven krimgoter ) genomforde en rad i Kolchis ar 253 , men slogs tillbaka av den romerska garnisonen i Pityous . Den romerska besittningen varade fram till 300-talet.

Medeltiden [ redigera | redigera wikitext ]

Abchazien hamnade efter Romarrikets delning inom Bysantinska rikets intressesfar och var skadeplatsen for en utdragen maktkamp mellan bysantinarna och det sassanidiska riket, vilket kulminerade i det laziska kriget fran 542 till 562. Kriget resulterade i en nedgang for Lazica, och de i de djupa skogarna bosatta abasgoi vann en grad av autonomi under bysantinsk overhoghet. Deras land, kant for bysantinarna som Abasgia , var en framstaende kalla for rikets eunucker . Allt eftersom stammen abasgoi vaxte i makt kom namnet Abasgia att beteckna ett mycket storre omrade, befolkat av spridda folkgrupper, inklusive megreliska och svanetiska georgier .

Fastan en metropolit av Pityous ( Bitjvinta ) var narvarande vid kyrkomotet i Nicaea ar 325, var folket i Abchazien endast delvis kristnat fore 500-talet, da en bysantinsk mission utfordes i regionen, pabjuden av kejsar Justinianus I ( 527 - 565 ).

Abchazien blev pa 600-talet ett autonomt furstendome, vars furstar ( grekiska : arkont ; georgiska : eristavi ) utsags av Bysans och residerade i Anacopia (nuvarande Afon Tjyts ); dessa furstar sags som viktiga forkampar for det bysantinska rikets politiska och kulturella inflytande over vastra Kaukasien . Araberna intagade i omradet pa 730-talet, men lyckades aldrig erovrade det. Vid denna tid framkom termen Abchazeti (det vill saga " abchazernas land") for forsta gangen i georgiska annaler, vilket ar ursprunget till namnet Abchazien i de flesta sprak.

Genom dynastiska giftermal och allianser med andra georgiska furstar forvarvade dynastin i Abasgia storre delen av Lazica, och Leo II kunde pa 780-talet utropa sig till kung av abchazerna . ^{[ 2 ]} Med hjalp av khazarerna kunde kung Leo avsaga sig Bysans overhoghet och ytterligare utvidga sitt rike, daribland med provinsen Imeretien , varefter han dar forlade sin huvudstad till Kutaisi . Aven om fragan om kungadynastins beskaffenhet ar fortsatt omtvistad ar flertalet historiker ense om att de abchaziska kungarna var georgiska till spraket och kulturen. For att gora slut pa det bysantinska religiosa inflytandet underkastade dynastin den lokala diecesen det georgisk-ortodoxa katholikatet i Mtscheta . ^{[ 3 ] [ 4 ]} Riket benamns ofta i modern historieskrivning det Egrisi-abchaziska eftersom de medeltida kallorna sag det nya kungadomet som en eftertradare till Egrisi (Lazica) och omvaxlande anvande stundom den ena och stundom den andra termen. Det abchaziska kungadomets storhetstid infoll mellan 850 och 950 , da det dominerade hela vastra Georgien och gjorde ansprak aven pa de ostliga georgiska provinserna. Begreppen "Abchazien" och "abchazer" anvandes i vid bemarkelse under denna period, och viss tid framover, och betecknade kungadomets hela befolkning oberoende av etnicitet.

Ar 1008 forenade den bagratidiske harskaren Bagrat III kungadomena Abchazien och Georgien i en enda georgisk feudalstat, som nadde hojden av sin makt under drottning Tamar ( 1184 - 1213 ). Vid ett tillfalle namner en samtida georgisk kronikor ett folk kallat apsar , vars sprak skulle varit kallan till Tamars son prins Georgs tillnamn Lasja , med betydelsen "upplysning". Namnet kan jamforas med de nutida abchaziska orden a-lasja , "klar", och a-lasjara , "ljus", vilket skulle tyda pa att apsar mojligen kunde vara anfader till de nutida abchazerna , aven om folkgruppens identitet och belagenhet inte ar klarlagd. Enligt de georgiska kronikorna gav Tamar en del av Abchazien till furstefamiljen Sjervasjidze (aven Tjatjba efter den abchaziska namnformen) att styra. Dessa kom att harska i Abchazien fram till den ryska erovringen pa 1860-talet.

Genuesarna etablerade pa 1300-talet handelsfaktorier langs den abchaziska kusten, bland annat i men dessa bestod endast under en kortare tid. Regionen skonades relativt val fran mongolernas och Timur Lenks invasioner, vilka betydde slutet pa Georgiens guldalder. Kungadomet foll sonder i flera sjalvstandiga eller i stort oberoende furstendomen under sent 1400-tal. Furstendomet Abchazien blev oberoende det georgiska kungadomet 1463, fastan under fortsatt imeretisk overhoghet. De abchaziska furstarna forde for en tid framover oupphorligen krig mot de megreliska furstarna, med standigt vaxlande granser mellan de bada rikena som foljd. Under de foljande arhundradena avgick Abchazien med segern och kunde faststalla den sydostra gransen till floden Enguri .

Osmanskt herravalde [ redigera | redigera wikitext ]

Den osmanska flottan ockuperade fortet Tschumi (nuvarande Suchumi ) pa den abchaziska kusten tillfalligt ar 1451. Pa 1570-talet erovrades staden mer bestandigt och forvandlades till en osmansk befastning. Ar 1555 delades Georgien och ovriga sodra Kaukasien mellan osmanerna och safaviderna i Persien , genom vilket Abchazien tillsammans med resten av vastra Georgien tillfoll osmanerna. Till foljd av detta kom Abchazien under islamiskt och turkiskt kulturellt inflytande, vilket gradvis forsvagade dess kulturella och religiosa band till Georgien. Manga abchazer konverterade under denna tid till islam .

Mot slutet av 1600-talet splittrades Abchazien i flera forlaningar, vilket medforde att stora omraden kom att bli utan centralstyre. Regionen blev skadeplatsen for omfattande slavhandel och sjoroveri. Enligt flera georgiska historiker forandrades regionens demografiska situation avsevart vid denna tid, da nordkaukasiska stammar, daribland adygeer , invandrade fran norr om Stora Kaukasus for att sedan blanda sig med den framst georgiska lokalbefolkningen, vilket skulle ha givit upphov till det abchaziska folket.

Under mitten av 1700-talet revolterade abchazerna mot det osmanska styret och intog Suchumi. Osmanerna atertog dock snart staden och insatte en lojal furste av Sjervasjidze -familjen att harska over staden.

Under Tsarryssland [ redigera | redigera wikitext ]

Efter att Tsarryssland under 1700-talet besegrat osmanerna okade det ryska inflytandet over omradet. Smaskaliga men standiga konflikter utbrot mellan de kaukasiska folken och ryska bosattare. Detta ledde slutligen till det kaukasiska kriget , i vilket Ryssland erovrade norra och vastra Kaukasus. Tva storre georgiska kungadomen annekterades mellan 1801 och 1810, vilket underlattade den ryska framfarten djupt in i Kaukasien. Flera andra furstendomen inforlivades gradvis fram till 1864.

Under det rysk-turkiska kriget 1806-1812 erovrades Suchumi ar 1810 och ryssarna installerade dar sin skyddsling Sefer Ali-Bej Sjervasjidze , som gick med pa att lata inkorporera Abchazien som en vasallstat inom det ryska riket. Den ryska herravaldet strackte sig fran borjan knappt utanfor omradet runt Suchumi och Bzipi , och resterande del av regionen lag i handerna pa en osmanskvanlig muslimsk adel. I en racka konflikter mellan Osmanska riket och nordkaukasiska stammar kunde ryssarna successivt ta kontrollen over hela Abchazien mellan 1829 och 1842. Den ryska dominansen stadfastes dock inte forran 1864, da den siste fursten av Abchazien, Mikael Sjervasjidze, tvingades i exil i Ryssland dar han snart dog. ^{[ 5 ]}

Tva pafoljande abchaziska revolter, aren 1866 och 1877 , den forsta till foljd av hoga skatter och den andra landstigningen av osmanska trupper, resulterade i nasta storre demografiska forandring. De harda ryska motaktionerna medforde att ett stort antal muslimska abchazer, vilka sags ha uppgatt till sa mycket som 60 procent av den abchaziska befolkningen (dock ar samtida folkrakningsrapporter inte helt tillforlitliga), emigrerade till Osmanska riket mellan 1864 och 1878 tillsammans med andra muslimer fran Kaukasien (dessa emigranter kallas muhajirer ). Ar 1881 uppskattades antalet abchazer i Tsarryssland till enbart 20 000. ^{[ 6 ]} De abchazer som stannade och som inte konverterade till kristendomen forklarades vara flyktingar av den ryska regeringen och frantogs ratten att bosatta sig i kustomradena. ^{[ 7 ] [ 8 ]}

Nutida abchaziska historiker havdar att stora omraden lamnades obefolkade och att kristna georgier, armenier och ryssar flyttade in i omradet forst senare. Denna historiebeskrivning bestrids av georgiska historiker ^{[ 9 ]} som havdar att lokala georgiska stammar, megrelerna och svanerna , bebott omradet kontinuerligt sedan Kolchisrikets rid. Enligt folkrakningen ar 1897 uppgick abchazerna till 60-65 procent av befolkningen i distriktet Suchumi, vilket hade omkring 100 000 invanare och motsvarade ungefar samma omrade som dagens Abchazien, och resterande del till majoriteten georgier . ^{[ 10 ] [ 11 ] [ 12 ]} Enligt en uppskattning fran 1904 uppgick dock abchazerna pa ryskt territorium till endast 25-30 tusen ^{[ 13 ]} och enligt en uppskattning fran 1911 uppgick invanarna i distriktet Suchumi (da mindre an nuvarande Abchazien sedan delar forts over fran guvernementet Kutaisi till guvernementet Kuban ) ^{[ fortydliga ]} till 43 000, varav tva tredjedelar var megreliska georgier och en tredjedel abchazer. ^{[ 14 ]}

Ar 1870 frigjordes de bundna bonderna som en del av livegenskapens avskaffande i Ryssland. Denna reform utloste en mattlig kapitalistisk utveckling i regionen, med tillvaxt inom lantbruket, med okad odling av tobak , te och subtropiska grodor, samt inom kol- och timmerindustri. Rysk turism i regionen uppkom under tidigt 1900-tal i och med uppforandet av kurorter, sarskilt den lilla staden Gagra , som forvarvades av Peter av Oldenburg (1868?1924) , tysk furste tillika medlem av den ryska kungafamiljen.

Under revolutionen 1905 var de flesta abchazer trogna till det ryska styret, medan georgierna till storre del motsatte sig det. Som en beloning for deras lojalitet lat tsar Nikolaj II ar 1907 officiellt forlata abchazerna for deras motstand under 1800-talet, vilket ledde till misstro och spanningar mellan de georgiska och abchaziska grupperna, nagot som skulle oka ytterligare efter revolutionen 1917 .

Ryska inbordeskriget [ redigera | redigera wikitext ]

Bolsjevikernas maktovertagande i Oktoberrevolutionen 1917 , med det pafoljande ryska inbordeskriget , ledde i sodra Kaukasien till bildandet av Georgien , i vilket Abchazien var del, Armenien och Azerbajdzjan , vilka ingick en transkaukasisk federation . Georgiens mensjevikiska regering motte motstand i Abchazien under storre delen av sin tid vid makten. Abchaziska ledare bildade den 8 november 1917 ett folkrad, men oroligheter utbrot snart mellan den kortlivade, bolsjevikvanliga nordkaukasiska bergsrepubliken , proturkisk adel och en progeorgisk mensjevikgrupp .

I mars 1918 vaxte den lokala bolsjevikgruppen under Nestor Lakoba i styrka och kunde, understodda av den revolutionara bondemilisen ( kiaraz ), ta makten i Suchumi i april. Den transkaukasiska federationen lat kuva upproret genom att sanda det georgiska nationalgardet till Suchumi, dar dessa avsatte bolsjevikkommunen den 17 maj .

Kort darpa upplostes dock den transkaukasiska federationen, och Georgien utropades sjalvstandigt den 26 maj. Den 8 juni forhandlade en delegation fran det abchaziska folkradet i Tbilisi fram en union med Georgien, inom vilken Abchazien var autonomt. Alla inrikesangelagenheter skulle ligga under folkradets jurisdiktion, och den georgiska centralregeringen etablerade ett departement for Abchazien och en generalguvernorspost over Abchazien. Abchaziska ledamoter fick tre av de 28 platser reserverade for etniska minoriteter i det georgiska parlamentet.

Relationerna mellan centralregeringen och de autonoma myndigheterna forsamrades snart av den misslyckade landsattningen av osmansk trupp den 27 juni 1918 till stod for de abchaziska adelsmannen J. Marghan och A. Sjervasjidze. Georgien svarade genom att arrestera flera abchaziska ledare och begransa folkradets autonomi, vilket bidrog till visst abchaziskt stod till den ryska vita armen som i och med Sotjikonflikten var invecklad i strid med georgierna i norra Abchazien. Reaktionen blev an strangare da tva abchaziska officerare i den georgiska armen, kommissarie Marghania och overste Tjchotua, iscensatte ett misslyckat kuppforsok i oktober 1918. Den 10 oktober upplostes det abchaziska folkradet och Abchaziens autonomi upphavdes for sex manader. Ett nytt folkrad, valt den 20 mars 1919, antog ett forslag om abchazisk autonomi inom Georgien, vilket faststalldes av Georgiens nya konstitution den 21 februari 1921, strax innan den sovjetiska invasionen av Georgien.

Sovjettiden [ redigera | redigera wikitext ]

Den 11 februari 1921 invaderade den sovjetiska elfte armen Georgien och marscherade mot Tbilisi, trots den icke-angreppspakt som slutits i Moskva aret innan. Den 19 februari gick aven den nionde armen (med bas i Kuban ) in i landet. Understodda av lokal bolsjevikvanlig gerilla tog de sovjetiska styrkorna kontrollen over det mesta av Abchazien i en serie slag fran 23 februari till 7 mars, varpa de fortsatte in i Megrelien . Den 4 mars 1921 etablerades sovjetiskt styre i Suchumi, och den abchaziska socialistiska sovjetrepubliken utropades. Denna erkandes av den nyinrattade kommunistregimen i Georgiska SSR den 21 maj. Den 13 december gick Abchazien och Georgien med i Transkaukasiska SFSR som den 30 december gick med i Sovjetunionen . Den 16 december undertecknade Abchazien ett unionsavtal dar vissa av dess suverana befogenheter delegerades till Georgiska SSR. Undantaget ett fatal forna adelsman deltog inte Abchazien i det misslyckade georgiska upproret mot sovjetstyret 1924.

Abchaziens tvetydiga status som "unionsrepublik" associerad med Georgiska SSR inskrevs i republikens konstitution fran 1 april 1925. I den sovjetiska konstitutionen fran 1924 benamns Abchazien dock "autonom republik", ^{[ 15 ]} men detta ratificerades inte forran 1931, da Abchaziens status reducerades till en autonom sovjetrepublik, Abchaziska ASSR , inom Georgiska SSR. Trots dess nominella autonomi var republiken foremal for ett starkt centralstyre fran sovjetiska myndigheters hall.

Under Stalinaren utfordes en rensning av partifunktionarer och intelligentsia i Abchazien under ledning av Lavrentij Berija , partisekreterare i Transkaukasien och sjalv harstammande fran Abchazien, for att bryta motstandet mot tvangskollektiviseringen av jordbruket. Partiledaren i det abchaziska kommunistpartiet, Nestor Lakoba , dog plotsligt efter ett besok hos Berija i Tbilisi i december 1936, och misstanks ha forgiftats, for att postumt forklaras som en folkets fiende. Med utrensningarna foljde aven ett fortryck av den abchaziska etniciteten: det latinska abchaziska alfabetet byttes mot det georgiska , georgiska forklarades som officiellt sprak, alla skolor med undervisning pa abchaziska stangdes, och inflyttning av georgier beframjades. Femarsplanerna resulterade i att stora grupper ryssar , georgier , armenier och greker flyttade in i Abchazien for att arbeta i den vaxande jordbrukssektorn. Armenier, vilka nu utgor den nast storsta minoritetsgruppen i Abchazien, immigrerade framfor allt under 1950- och 1960-talen.

Fortrycket mot abchazerna upphorde efter 1953 till foljd av Stalins dod och avrattningen av Berija, ^{[ 16 ]} och abchazerna gavs en storre roll i republikens styre. Som med andra mindre autonoma republiker uppmuntrade sovjetregimen kulturell utveckling, framfor allt inom litteraturen. Ett nytt abchaziskt alfabet, denna gang kyrilliskt , utformades, abchazisksprakiga skolor ateroppnades och administrationen kom att domineras abchazer. Etnisk kvotering infordes for vissa poster inom byrakratin, vilket resulterade i en maktfordelning som gav abchazerna en politisk makt oproportionerlig till deras antal, nagot som har ansetts vara en form av sondra och harska -strategi, da man genom att ge den lokala makteliten del i det politiska styret fick deras stod for den sovjetiska regimen. Abchaziens georgier uppfattade kvoteringen som diskriminering mot den georgiska majoritetsbefolkningen, vilket ledde till etniska motsattningar.

De foljande tre decennierna utmarktes av det abchaziska kommunistpartiets forsok att gora den autonoma byrakratin mer abchazisk, nagot som dock konstant motte motstand fran georgierna. Abchaziska nationalister forsokte vid ett flertal tillfallen overtyga Moskva om att overfora den autonoma republiken fran Georgiska SSR till Ryska SFSR , mest anmarkningsvart 1978, da abchazerna organiserade en racka stora samlingar inomhus och utomhus som svar pa att de georgiska massdemonstrationerna tidigare lyckats vinna georgiskan status som officiellt sprak. Den abchaziska begaran avslogs av Moskva, men Tbilisi svarade med omfattande ekonomiska och kulturella eftergifter, och beviljade ytterligare 500 miljoner rubel over en period pa sju ar for utvecklingen av infrastruktur och kulturprojekt, sasom grundandet av det abchaziska statsuniversitetet (med abchaziska, georgiska och ryska avdelningar), en statlig folkensemble i Suchumi, och abchazisksprakig television. Aven om dessa eftergifter endast delvis lindrade spanningarna i omradet gjorde de Abchazien till en av de mest valmaende regionerna i Georgien. Det gynnsamma klimatet och det geografiska forhallandet utnyttjades framgangsrikt for att gora Abchazien till ett turistmal med hundratusentals besokare, vilket hade till foljd att regionen kom att kallas den "sovjetiska rivieran".

Kriget i Abchazien [ redigera | redigera wikitext ]

Nar Sovjetunionen borjade sonderfalla i slutet av 1980-talet vaxte de etniska motsattningar mellan abchazer och georgier i samband med Georgiens steg mot sjalvstandighet. Manga abchazer var emot denna, da de fruktade att ett sjalvstandigt Georgien skulle leda till att deras autonomi upphorde, och forordade upprattandet av Abchazien som en egen sovjetrepublik. Den 16 juli 1989 utbrot valdsamheter i Suchumi , i vilka 16 georgier och tva abchazer sags ha dodats och ytterligare 137, framst georgier, skadats. Upploppen utlostes av att den georgiska regeringen gatt med pa georgiska krav pa att omvandla den georgiska avdelningen i statsuniversitetet i Suchumi till en filial till det georgiska statsuniversitetet i Tbilisi. De abchaziska nationalisterna, daribland bevapnade grupper, ^{[ 17 ]} demonstrerade vid den byggnad dar examineringen agde rum. ^{[ 18 ] [ 19 ]} Det drojde flera dagar innan sovjetiska trupper kunnat aterstalla ordningen i staden. Handelserna skylldes pa rivaliserande nationalistiska paramilitara grupper for att ha provocerat fram en konfrontation.

Georgien bojkottade den folkomrostning om Sovjetunionens fortlevnad som Michail Gorbatjov lat halla den 17 mars 1991. Sa gott som samtliga icke-georgier i Abchazien, 52,3 procent av befolkningen, deltog dock i omrostningen och rostade till 98,6 procent for unionens bevarande. ^{[ 20 ] [ 21 ]} Storre delen av den icke-georgiska befolkningen avstod i sin tur fran att rosta i folkomrostningen om georgisk sjalvstandighet den 31 mars. Denna fick stod av en stor majoritet i Georgien, varpa landet forklarade sin sjalvstandighet den 9 april 1991.

Den forste georgiske presidenten, nationalisten ^{[ 22 ]} och sovjetdissidenten Zviad Gamsachurdia , blev dock snart impopular, och i december lat Tengiz Kitovani det georgiska nationalgardet belagra regeringsbyggnaderna i Tbilisi. Gamsachurdia avgick i januari 1992 och ersattes av Eduard Sjevardnadze , den tidigare sovjetiske utrikesministern. Sjevardnadze var inte sjalv utpraglat nationalistisk, men omgav sig av georgisknationalistiska krafter i regeringen.

Den 21 februari 1992 tillkannagav Georgiens styrande militarrad att man upphavt det sovjetiska konstitutionen och aterinfort konstitutionen fran 1921, vilket manga abchazer tog som ett avskaffande av deras autonomi. Som svar forklarade den abchaziska regeringen den 23 juli samma ar Abchaziens sjalvstandighet fran Georgien, ^{[ 23 ]} nagot som enbart erkannts av Ryssland och ett fatal andra lander. ^{[ 24 ]}

Georgiens regering anklagade anhangare till den avsatte Gamsachurdia for att ha kidnappat landets inrikesminister och halla honom fangen i Abchazien, och avsatte 3 000 soldater till regionen for att aterstalla ordningen. De abchaziska myndigheterna tillbakavisade regeringens pastaende som en forevandning for en invasion. Haftiga strider mellan georgiska trupper och abchazisk milis utbrot i och runt Suchumi. Efter runt en veckas stridigheter och svara forluster pa bada sidor lyckades de georgiska styrkorna ta kontrollen over storre delen av Abchazien och upploste det regionella parlamentet.

Abchazernas militara nederlag fick ett fientligt gensvar hos Kaukasiska folkens konfederation , en paraplyorganisation innefattande ett antal proryska paramilitara rorelser i norra Kaukasien (daribland grupper av tjetjener , kosacker , osseter , med flera). Hundratals frivilliga fran ryska Kaukasien (inklusive den da foga kande Sjamil Basajev ) forenade sig med de abchaziska separatisterna for att bekampa de georgiska regeringstrupperna. Aven reguljara ryska trupper ska enligt uppgift ha deltagit pa separatisternas sida. I september brots eldupphoret och en offensiv inleddes mot staden Gagra , vilket drev de georgiska styrkorna ut ur stora delar av Abchazien. Sjevardnadzes regering anklagade Ryssland for att ge dolt militart stod till rebellerna. I slutet av 1992 kontrollerade separatisterna mycket av omradet nordvast om Suchumi.

Dodlage radde fram till juli 1993, da den separatistiska milisen genomforde ett misslyckat anfall mot Suchumi. Staden omringades och utsattes for svar beskjutning och Sjevardnadze sjalv blev instangd i staden. En vapenvila utropades i slutet av juli, men denna foll samman efter nya abchaziska anfall i mitten av september. Efter tio dagars harda strider foll Suchumi den 27 september det aret. Eduard Sjevardnadze undkom med nod och nappe med livet i behall; han hade svurit att stanna i staden vad som an hande, men blev till slut tvungen att fly nar krypskyttar sattes in mot hotellet dar han bodde. Separatistmilisen och dess bundsforvanter begick flera overgrepp mot den kvarvarande georgiska lokalbefolkningen i vad som kallats Suchumimassakern . ^{[ 25 ]} Handelserna pagick i tva veckor och lamnade efter sig tusentals doda och forsvunna.

De abchaziska styrkorna tog snart kontrollen over storre delen av Abchazien medan den georgiska regeringen stod infor ett annat problem i den angransande regionen Megrelien dar anhangare till den avsatte Gamsachurdia gjort uppror. Georgien kom att behalla kontrollen over distriktet Ovre Abchazien , vilket utgor ungefar 17 procent av Abchaziens totala yta.

Den har artikeln eller det har avsnittet innehaller inaktuella uppgifter och behover uppdateras . (2020-07) Hjalp garna Wikipedia att atgarda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken pa diskussionssidan .

Efter kriget [ redigera | redigera wikitext ]

Fredsforhandlingar leddes forst av Ryssland och sedan av FN . Forhandlingarna flyttades fran Geneve till New York och slutligen till Moskva . Under 1993 okade trycket fran omvarlden for ett fredsfordrag och i december 1993 skrev georgiska och abchaziska ledare pa ett officiellt eldupphor under FN:s beskydd och med Ryssland som formedlare. Den 4 april 1994 skrevs en deklaration om atgarder for en politisk losning pa konflikten under i Moskva. I maj 1994 kom man i Moskva overens om att OSS skulle bista med fredsbevarande styrkor i stallet for att FN. Rysk trupp forlades saledes langs den administrativa gransen mellan Abchazien och resten av Georgien. Aven en FN-mission (UNOMIG) finns i regionen.

Under den kaotiska tid som foljde pa Georgiens nederlag tvingades det stora flertalet av de etniska georgierna fly omradet, antingen till sjoss eller over bergen. I ett TV-tal den 14 september 1994 uppmanade abchaziska ledare alla etniska georgier att lamna omradet innan den 27 september (arsdagen av Suchumis fall). Det uppskattas att mellan 10 000 och 30 000 georgier och 3 000 abchazer omkom, samt att 250 000 manniskor (framst georgier) tvingades i exil. ^{[ 25 ] [ 26 ] [ 27 ]} Enligt den georgiska regeringens officiella berakningar var 264 792 personer tvungna att fly Abchazien till andra delar av landet mellan 1992 och 1998. Av dessa lever omkring 120 000 som flyktingar i Megrelien och Svanetien , och omkring 77 800 i Tbilisi . Enligt folkrakningen 1989 fanns det cirka 537 000 invanare i Abchazien, varav 44 procent var georgier och 17 procent abchazer, vilket kan jamforas med de 162 400 invanarna, varav 45 procent abchazer, ar 2004.

Under kriget rapporterades grova krankningar av de manskliga rattigheterna fran bada sidor. ^{[ 28 ]} OSSE har vid tre tillfallen, i Budapest 1994, ^{[ 29 ]} i Lissabon 1996 ^{[ 30 ]} och i Istanbul 1999, ^{[ 31 ]} forklarat att georgierna i Abchazien utsatts for etnisk rensning . Sedan krigets slut har valdet mot georgier fortsatt, med 1 500 doda, enligt den georgiska regeringen.

Den 30 november 1994 antog Abchazien en ny konstitution som forklarade republikens sjalvstandighet fran Georgien. Omvarlden erkande inte detta, och den 15 december tog USA:s utrikesdepartement avstand fran sjalvstandighetsforklaringen. Enligt den georgiska konstitutionen fran 1995 tillerkandes Abchazien viss autonomi. Republikens ekonomiska situation var mycket anstrangd efter kriget och forvarrades ytterligare av de sanktioner som OSS inforde 1994. Efter kriget utvandrade manga av flertalet etniciteter, framst till Ryssland. Sedan 1997 har de ryska sanktionerna i praktiken havts, vilket underlattat den ekonomiska aterhamtningen. Turister besoker aterigen Abchazien, men antalet ar endast omkring halften av det fore kriget. Georgiska flyktingar har efter kriget borjat atervanda till Gali , nagot som dock bromsades 1998 da nya valdsamheter brot ut i distriktet. Mellan 40 000 och 60 000, daribland dagspendlare over eldupphorslinjen och de som migrerar med arstiderna enligt jordbrukscykeln, har atervant sedan 1998. Enligt en rapport till FN:s sakerhetsrad 2004 ar manniskorattssituationen prekar sarskilt i Gali. ^{[ 32 ]}

I det kontroversiella presidentval som holls ar 2004 i de facto-republiken vann Sergei Bagapsj over Raul Chadzjimba , som understoddes av den utgaende presidenten Vladislav Ardzinba och av Ryssland. Hogsta domstolen underkande valresultatet, men de bada parterna slot ett avtal enligt vilket Bagapsj skulle bli president och Chadzjimba vicepresident. Da de stallde upp som gemensamt alternativ i det nyval som holls den 12 januari 2005 fick de mer an 90 procent av rosterna och Bagapsj blev den 12 februari republikens nye president med mandatperiod pa fem ar. Aven detta val kritiserades da etniska georgier i distriktet Gali inte fick rosta. Bagapsj utsag den 14 februari 2005 Alexander Ankvab till ny premiarminister.

Ar 2005 erbjod den nya georgiska regeringen under Micheil Saakasjvili Abchazien en hog grad av autonomi, enligt den modell for maktfordelning som skett i Georgiens andra autonoma republik Adzjarien , och oppnade for en mojlig federal losning inom Georgiens granser, nagot som dock avvisades fran abchaziskt hall. Enligt den plan som presenterades av Saakasjvili den 22 september 2004 vid FN:s generalforsamling amnar den georgiska regeringen forst bygga upp ett fortroende hos utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien , sedan demilitarisera konfliktzonerna under internationellt overinseende, och slutligen ska regionerna fa atnjuta den storsta mojliga graden av autonomi. Separatistregeringarna avvisade den georgiska planen, liksom Ryssland, som inte amnar dra tillbaka sina fredsbevarande styrkor fran omradet.

I juli 2006 utbrot stridigheter mellan georgiska sakerhetsstyrkor och abchazisk milis i den av Georgien kontrollerade ovre Kodoridalen . Det georgiska inrikesministeriets specialtrupper sandes till platsen sedan Emzar Kvitsiani forklarat autonomi i regionen. Milisen, som atnjot ryskt understod, besegrades inom loppet av nagra dagar. Den 27 september beslutade president Saakasjvili att dopa om ovre Kodoridalen till Ovre Abchazien och den abchaziska exilregeringen for Autonoma republiken Abchazien , under Malchaz Akisjbaia , installerades i Tjchalta , huvudorten i Ovre Abchazien, efter att tidigare ha verkat fran Tbilisi. Diplomater i Tbilisi som onskar besoka Suchumi maste forst besoka exilregeringen i Tjchalta, vilket vackt anstot hos separatistregeringen i Suchumi.

I samband med upptrappandet av den vapnade konflikten mellan Georgien och Ryssland om Sydossetien i augusti 2008 foretog abchazisk milis understodd av stridsflyg och ryska trupper ett angrepp mot de georgiska styrkorna i Kodoridalen och kunde den 12 augusti inta Azjara och Tjchalta . Ryska styrkor fortsatte vidare in i Georgien och tog den 11 augusti kontroll over Zugdidi , forstorde en militarbas i Senaki och ockuperade hamnstaden Poti . Efter kriget kontrolleras hela Abchazien av separatistregeringen. Den 26 augusti erkande Ryssland Abchaziens sjalvstandighet.

Se aven [ redigera | redigera wikitext ]

• Bombningarna i Abchazien 2008

Referenser [ redigera | redigera wikitext ]

Kallor [ redigera | redigera wikitext ]

• Engelska Wikipedia: "History of Abkhazia"; 12 juli 2007
• Engelska Wikipedia: "Abkhazia"; 27 juni 2007
• Engelska Wikipedia: "War in Abkhazia"; 24 juni 2007
• Tyska Wikipedia: "Abchasien"; 16 juli 2007
• Engelska Wikipedia: "Colchis"; 18 juli 2007
• Engelska Wikipedia: "Kingdom of Imereti"; 28 juli 2007
• Engelska Wikipedia: "Sukhumi"; 3 juli 2007