Osterrikisk-ungerska kompromissen

Osterrikisk-ungerska kompromissen ( tyska : Osterreichisch-Ungarischer Ausgleich , ungerska : Osztrak-magyar kiegyezes ), aven kallad Kompromissen (tyska: Ausgleich , ungerska: Kiegyezes ) syftar pa ”kompromissen” i februari 1867 som etablerade dubbelmonarkin Osterrike-Ungern , och som undertecknades av Frans Josef I av Osterrike och en ungersk delegation ledd av Ferenc Deak .

Kompromissen foljde pa en serie av misslyckade konstitutionella reformer av det habsburgska riket . 1867 ars ordning ledde till att den magyar-dominerade regeringen i Ungern blev likstalld med den osterrikiska regeringen i Wien . Kompromissen ingicks for att stavja inre oro i monarkin, riktad mot vad man uppfattade som preussisk aggression (se Tyska enhetskriget ), men aven for att anvanda Ungern som en "motkraft" till den okande slaviska nationalismen i riket.

De tidigare revolutionara grupperna, tyskar och magyarer , blev de facto ”statens folk”, som vardera styrde halvparten av ett tvillingland. Den vastra halvan kallades inofficiellt Cisleithanien och den ostra Transleithanien .

Vardera riket hade sin egen statsminister och parlament. Statschefen och overbefalhavaren forblev den osterrikiska kejsaren och landerna hade gemensam utrikespolitik och arme som styrdes fran Wien . Pa grund av detta ar det mera korrekt att benamna Ungerns status mellan 1867 och 1918 som autonomi , hellre an sjalvstandighet. Utskott ur bada parlamenten, de sa kallade delegationerna, skulle arligen sammantrada for att behandla de gemensamma angelagenheterna, omvaxlande i vardera av de tva rikshalvorna. Om en del angelagenheter, sasom myntvasen, tullar, gemensamma ekonomiska fragor samt inre militar- och marinforvaltning bestamdes att de visserligen inte skulle regleras gemensamt men pa samma satt. I alla andra saker skulle de bada landerna vara fullt sjalvstandiga. ^[
1
]

For Transleithanien aterstalldes (med sma forandringar) den tidigare upphavda forfattningen av ar 1848. Enligt denna hade parlamentet mycket vidtgaende rattigheter. I overhuset eller "magnattaffeln" dominerade den magyariska adeln helt och i "standertaffeln" indirekt genom de oppna valen och en hog census som utestangde storsta delen av den slaviska och rumanska befolkningen fran politiska rattigheter. Endast Kroatien intog en viss sarstallning. ^[
1
]

I Cisleithanien var situationen betydligt rorigare. Har upprattades genom utvidgning av 1861 ars forfattning ett gemensamt parlament, det sa kallade riksradet, som bestod av tva kamrar: das Herrenhaus och das Abgeordnetenhaus . Den senare kammaren skulle dock inte framga ur direkta val av befolkningen utan besta av delegerade fran lantdagarna i alla de olika kronlanden. Lantdagarna i sin tur valdes genom ett mycket komplicerat forfarande. ^[
1
] En del av lantdagsmannen valdes av jordmagnaterna och handelskamrarna. Aterstoden valdes, genom indirekta val, av staderna och lantkommunerna var for sig. Riksradets kompetens omfattade rikshalvans budget, ekonomiska och militara angelagenheter, fragor rorande kommunikationer, statsborgarratt, press, sundhetsvasen, forenings- och forsamlingsratt, domstols- och forvaltningsorganisation liksom konfessionella fragor och skolvasen. Fragor som gick utover detta kunde de sarskilda kronlanden avgora vart for sig. ^[
1
]

Dubbelmonarkin som etablerades vid Ausgleich varade i omkring 50 ar, fram till Osterrike-Ungerns sammanbrott 1918 i slutet av forsta varldskriget .