Trombon
eller
dragbasun
ar ett
bleckblasinstrument
med cylindriskt tonror och dragbygel, ibland kombinerat med en eller tva extra ventiler. Ordet
trombone
ar
italienska
och betyder stor
trumpet
. Det svenska ordet trombon innefattar inte
ventilbasun
(engelska
valve trombone
), utan endast dragbasun (engelska
slide trombone
).
[
fortydliga
]
Det fanns for lange sedan
fanfartrumpeter
, som var langa och raka. En sadan trumpet kallade man i det medeltida
Frankrike
for
buisine
(fran detta ord harstammar basun saval som det
tyska
ordet for trombon,
Posaune
). Ordet buisine harror i sin tur fran latinets
buccina
('lur', 'horn'), som forst anvandes av romerska
herdar
, senare av den romerska militaren. Buccina var ursprungligen tillverkat av djurhorn, senare massing och andra metaller.
Pa
1300-talet
larde man sig att det gick bra att boja buisinens metallror, sa att den blev mindre utrymmeskravande. Sa smaningom kom man ocksa pa att om man gjorde den sa att det gick att forlanga och forkorta den, kunde man spela fler toner. Detta resulterade i
dragtrumpeten
, ett slags s-format instrument, dar den utdragbara delen bara satt ihop med den andra delen pa ett enda stalle.
Om man istallet forlanger den utdragbara delen pa tva stallen samtidigt, blir konstruktionen dubbelt sa effektiv. Den tanken var det nagon i sodra
Europa
som tankte ganska tidigt. I spanska skrifter fran
1300-talet
namns ett instrument, kallat
sacabouche
(sacar = dra och bucha = ror). I
Frankrike
upptrader ungefar samma benamning pa ett instrument cirka hundra ar senare,
saqueboute
(
saquer
= dra;
bouter
= skjuta).
Nar instrumentet kom till
England
fick det namnet
sackbut
. Pa
1500-talet
utvecklades en basunfamilj med
basuner
i olika storlekar och stamlagen. De vanligaste kom att bli
diskant
stamd i Bess, alt i F, tenor i Bess och bas i F eller Ess. Pa
1600-talet
forekom aven kontrabasbasun i Bess. Denna instrumentfamilj anvandes garna som forstarkning av
korsang
(oftast med
sinka
istallet for diskantbasun), eller som en instrumentgrupp tillsammans med andra instrumentgrupper.
Under 1600- och 1700-talen sjonk basunens popularitet. Den anvandes da och da i stadspiparensembler och som korforstarkning i
opera
- och
kyrkomusik
. Pa
1800-talet
aterupptackte man det vackra instrumentet och borjade anvanda det aven i
symfoniorkestrar
, i kombinationen altbasun i Ess, tenor i Bess och bas i Ess.
Under 1800-talet hande det en del med basunens fysik. Den fick vidgad
mensur
, storre och mer utsvangt klockstycke och med skalformat
munstycke
. 1839 fick basunen sin forsta kvartsventil, detta i
Tyskland
. Kvartsventilen innebar att man med hjalp av en ventil, som vanligtvis skots med tummen, styr luften in genom ett extra ror, som sitter fast pa trombonen. Det gor att trombonens stamning sanks en ren kvart, vilket ger tillgang till fler toner och enklare draglagen. Detta visade sig vara en lyckad ide, som spred sig snabbt. Basuner forsedda med denna tillsats kallades
tenorbasbasuner
. Mindre lyckad var
Adolphe Sax
ide om en teknisk fullandning av basunen. Han konstruerade en basun, med sex ventiler och lika manga klockstycken, vilket inte blev sarskilt praktiskt.
I mitten av seklet borjade en sa kallad
tersbasun
tillverkas, stamd en liten ters lagre an tenorbasunen (d.v.s. i G). Den anvands fortfarande i
England
i
brassbandssammanhang
. Framat slutet av 1800-talet var den vanliga orkesterbasunkombinationen tva tenorbasuner och en basbasun.
Basunen anvandes aven i
militarorkestrar
, da aven
ventilbasunen
(som tillverkades for forsta gangen kring 1830, men aldrig kom att lata likadant som varianten med drag och darfor inte kunde ersatta dragbasunen), och i
blasorkestrar
och da det blev populart att spela
jazzmusik
, i borjan av
1900-talet
, anvandes den ocksa i sadana sammanhang.
Draget gor trombonen till ett unikt instrument. Istallet for ventiler som andra bleckblasinstrument anvands draget for att andra tonhojden. Draget ar steglost, pa samma satt som en sangrost, ett
strakinstrument
, en
bandlos elbas
eller en
steel guitar
saknar fasta lagen. Draget gor trombonen till ett utmarkt instrument for
glissando
(att ”glida mellan tonerna”), det ar bara att flytta pa draget medan man spelar. Glissando anvands flitigt bland trombonister, sarskilt i
dixielandjazz
.
Langs med draget kan man identifiera i sju lagen (positioner), som ger sju kromatiska halvtonssteg. Helt inskjutet drag ar draglage 1 (grundlage), sedan foljer lagena 2?7 med en halvtons avstand nedat. Lagena motsvarar de sju lagen man i praktiken kan astadkomma med ett ventilinstruments tre ventiler. Ventilerna pa treventiliga brassinstrument kan kombineras pa atta olika satt, men for det mesta motsvarar den tredje ventilen samma sankning som ventilerna ett och tva tillsammans.
Det finns inga exakta positioner for dragets lagen. Avstandet mellan dem skiljer nagot mellan olika tromboner, dessutom vaxlar det i olika spelstilar och tekniker, och beror av vilken ton man valjer i
naturtonsserien
med lapparna. Lagena beror dessutom av om man spelar med liksvavande
temperering
av skalan (vilket kravs om man spelar tillsammans med instrument med fasta lagen), eller om man spelar med rena intervall.
Draget ar inte det enda sattet att byta ton pa. Precis som andra
bleckblasinstrument
kan man valja ton i naturtonsserien for varje lage genom att andra mangden luft och hur hart lapparna ar spanda, och saledes hur snabbt de vibrerar. Det gor att det egentligen inte finns nagon grans for hur stort registret kan bli, det varierar mellan olika trombonister och beror framst pa skicklighet. Nar man minskar luftflodet blir tonen lagre och nar man okar luftflodet blir tonen hogre.
Naturtonsserien hos bleckblasinstrument bestams av lagarna om
resonans
. I sjalva verket ar det nar lapparnas vibrationer uppnar resonans i den aktuella rorlangden som en klar ton framtrader.
Lilla f pa draglage 1 ar ofta den forsta ton man lar sig. Om man okar luftflodet lite darifran kommer man alltid till bess, toner daremellan maste draget anvandas till. Om man okar flodet darifran kommer man automatiskt till d¹. Om man minskar luftflodet fran f kommer man till Bess.
Trombonen ar vanligen stamd i Bess, Ess eller F, i bemarkelsen att den lagsta mojliga tonen i grundlaget (nar draget ar innerst) ar ett Bess, Ess eller F. Emellertid skrivs noter vanligen med
basklav
eller
tenorklav
i klingande stamning (utan
transponering
), d.v.s. som om det vore ett C-instrument. Vid
massingmusik
skrivs dock noter ibland med transponering i
diskantklav
.
Hector Berlioz
:
”
|
Enligt min asikt ar trombonen, som jag dopt till den ’episka’, blasinstrumentfamiljens sanna overhuvud. Den besitter i allra hogsta grad adelhet och storslagenhet; den har alla de allvarliga och kraftfulla toner som finns i sublim musikpoesi, fran religiositet, lugna och imponerande accenter till vilda, hamningslosa utbrott. Styrda av en mastares vilja, kan trombonerna sjunga som en kor av praster, hota, ge ifran sig dystra suckar, en sorgsen klagosang, eller en klar lovsang; de kan brista ut i respektingivande rop och vacka de doda eller doma de levande med sina fruktansvarda roster.
|
?
|