Den enda nodvandiga och alltid centrala delen av ett vapen ar vapenskolden . Skolden kan sedan omges av ytterligare symboler, sasom en hjalm eller krona ovanpa skolden, skoldhallare vid sidan om eller bakom skolden, devisband, ordenstecken med mera. Av havd galler att ju hogre rang, enligt det gamla standssamhallet, agaren till ett vapen har, desto flera bisymboler kan han utrusta vapnet med; detta var forr ocksa reglerat i lag. Ocksa detaljutformningen av manga bisymboler, sarskilt hjalmar och kronor, anvands for att upplysa om agarens rang eller natur ? varje adlig och furstlig rang har sin rangkrona , en stad kan ha murkrona .

Vapnet kan vara personligt, anvandas av en slakt , ett territorium (till exempel ett landskap ), en stat , en kommun , en myndighet eller annan juridisk person. Svenska och andra europeiska adelsslakter har alltid vapen, men aven manga icke-adliga (ofralse) anvander dem. Icke-adligas person- eller slaktvapen kallas vanligen borgerliga vapen.

Heraldiken uppstod i Europa under medeltiden som ett satt att kanna igen och skilja mellan olika baroner och deras riddare . Liknande symbolsprak hade anvants tidigare, men med riddarna helt kladda i rustning blev det viktigt att anvanda nagon typ av symboler for att pa ett enkelt satt skilja mellan van och fiende. I den ridderliga kulturen utvecklades sa heraldiken till att bli ett eget formsprak med alldeles sarskilda regler, vilket framfor allt blomstrade under tornerspel .

Exakt nar bruket av skoldar for enskilda personer borjade ar osakert. Bayeuxtapeten , som tillverkades kort tid efter slaget vid Hastings ar 1066 visar riddare med malade skoldar, men dessa vapen var inte arftliga. Tvartom for en och samma person olika skoldmotiv varje gang han avbildas. Den arftliga heraldiken bor saledes ha uppkommit efter 1066 ? atminstone i nuvarande nordvastra Frankrike , som da var ett viktigt kulturomrade.

En bland heraldiker utbredd asikt ar att det forsta kallbelagda vapnet ar den skold med i blatt falt sex gyllene lejon, stallda 3, 2, 1, som greve Gottfrid av Anjou (dod 1151) fick i samband med att hans svarfar kung Henrik I av England dubbade honom till riddare ar 1128 , ett vapen som avbildats i heraldisk litteratur av bland andra heraldikerna Michel Pastoureau och Ottfried Neubecker och galler som det aldsta avbildade vapnet aven om asikterna gar isar angaende dess alder, vilken av olika heraldiker anges fran 1127 till 1150-talet. Det ar fran denna tid ovanligt att man avbildar vapnen, och fran saval kontinenten som i Sverige kanner vi till vapnen endast fran nar agaren beseglat dokument med sina vapenprydda sigill varfor det saknas kunskap om tinkturen (fargerna) pa vara aldsta vapen, eftersom var enda kunskap om dem, ar fran agarens sigillstamp dar ett avtryck av dem i lack , vax eller liknande material har intygat aktheten hos ett dokument. Troligt ar att agarna pa sina skoldar har anvant olika farger pa vapenmarken, vi vet bara inte vilka. Av den anledningen ar malningen med greve Anjous vapen unik, den visar inte bara vapnets innehall och utformning, utan aven vilka farger som anvants. ^{[ 1 ]}

I Finland brukade fralseslakterna och kyrkan samt vissa varldsliga institutioner under medeltiden vapen och sigill med heraldiska motiv. Likasa hade stadernas borgare och aven vissa storbonder tidigt egna vapen och sigill. De aldsta stadsvapnen i Finland atergar pa de sigill staderna borjade anvanda under medeltiden. Landskapsvapnen harstammar fran mitten av 1500-talet och storfurstendomet Finlands lejonvapen fran omkring 1580.

Under de foljande arhundradena var bruket av heraldiska vapen ratt allmant. Det allmaneuropeiska forfallet inom vapenkonsten gjorde sig pamint mot slutet av 1700-talet, och under det foljande arhundradet gick heraldiken inte namnvart framat. Ett uppsving for den heraldiska forskningen skedde i slutet av 1800-talet, da bland andra historikerna Karl Bomansson , Reinhold Hausen och George Granfelt publicerade och delvis normaliserade bade territoriella och slaktvapen med anknytning till Finland.

En period av hektisk verksamhet vidtog sedan landet blivit sjalvstandigt och nya tillampningsomraden tillkom. Uppgiften att skapa ordensinsignier for riddarordnarna Frihetskorset och Finlands Vita Ros anfortroddes konstnaren Axel Gallen-Kallela , verksam aven som designer av armeuniformer. Flaggfragan lostes utgaende fran en tradition, som harstammade fran mitten av 1800-talet. Bland ovriga konstnarer som blivit kanda som heraldiska formgivare marks Carolus Lindberg , Eric Ehrstrom , Aarno Karimo , Olof Eriksson , Ahti Hammar , Gustaf von Numers och Kaj Kajander .

Heraldiken upplevde pa 1950- och 1960-talet en renassans i Finland pa grund av tillkomsten av talrika nya kommunvapen. Sedan en lag om kommuns ratt att anta och anvanda kommunvapen tratt i kraft 1949 fick under en period av omkring 20 ar samtliga drygt 500 kommuner i landet egna vapen, vilket hade en livgivande effekt pa den heraldiska verksamheten aven pa andra omraden.

Sakkunnigorgan for heraldiska fragor i Finland ar Riksarkivet . Sedan 1957 har i anslutning till detta funnits en heraldisk kommission, fran 1988 heraldiska namnden, sammansatt av heraldiska sakkunniga fran olika omraden. Inom det heraldiska omradet verkar aven Heraldiska sallskapet i Finland . ^{[ 2 ]}

Sveriges aldsta kanda adliga vapenskold ar kand som ett sigill fran 1219 och tillhorde slakten Boberg . Den avbildar en lilja mellan tva hjorthorn. En stor del av de svenska adliga atternas vapen harstammar fran stormaktstiden , nar heraldiska vapen hade upphort att ha nagon militar betydelse, utan framst anvandes som statussymbol. Ett stort anvandningsomrade var vid begravningar, da konstfardigt snidade avbildningar hangdes upp pa vaggarna i kyrkan. Stormaktstiden var aven den period da det ofralse bruket av heraldiska vapen och sigill var som storst.

Sveriges aldsta bevarade borgarsigill ar fran 1297, nar kopmannen Johan Skule i Vasteras satter sitt sigill under en urkund .

Heraldiska vapens funktion kan idag jamforas med saval namn , flaggor som varumarken . I Sverige far vem som helst ta ett eget vapen, aven om det finns vissa attribut som ar forbehallna staten, kungahuset respektive adeln. Ett nytt vapen skall heller inte vara for likt nagot redan existerande, eftersom det medfor risk for sammanblandning.

Nagon central organisation finns inte i Sverige for granskning eller godkannande av nya vapen, utan den som onskar radgivning far vanda sig till nagon heraldiker eller intresseorganisation. Nagot fullgott juridiskt skydd for vapen liknande det varumarkesrattsliga finns inte heller; endast innehavarna av de gamla adelsvapnen har praktisk mojlighet att bestrida intrang, och aven for dessa ar mojligheterna sma. I tvistefall har statsheraldikern mojlighet att ingripa, vilket ocksa har skett, men verkan av dennes yttranden ar beroende pa domstolens installning. Nyantagna vapen offentliggors i Norden genom pa privat vag utgivna vapenrullor , framst genom stiftelsen Skandinavisk vapenrulla och Svenskt vapenregister vars huvudman ar Svenska Heraldiska Foreningen och Heraldiska samfundet i samarbete med Svenska nationalkommitten for genealogi och heraldik som star under insyn av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens verksamhet.

For ett sakrare juridiskt skydd kravs registrering av vapnet som varumarke. Det ar den enda mojligheten som ges i Sverige och storre delen av EU for narvarande, vilket kan diskuteras, eftersom det immateriella vardet hos ett vapen (som ar faststallt till sitt innehall men kan variera i konstnarligt utforande) inte ar detsamma som hos ett ordinart varumarke (som alltid faststalls till sin form, sitt exakta utseende).

Liknande situationer rader i andra lander. Endast i Skottland finns en juridisk instans ( Lord Lyon ) som kan registrera vapen och ingripa mot obehorigas vapenintrang.

Huvudartikel: Tinktur (heraldik)

Begreppet farg har en sarskild betydelse inom heraldiken . Inom just heraldiken ar fargerna indelade i tva grupper, farger och metaller . Ett samlingsnamn for farger och metaller inom heraldiken ar tinkturer . Begreppen anvands ibland pa liknande satt aven inom vexillologin .

En grundlaggande regel inom heraldiken ar att tva farger inte far gransa intill varandra, utan maste skiljas av en metall och att tva metaller inte heller far gransa till varandra, utan maste skiljas med en farg. Denna regel kallas tinkturregeln . Tanken ar att vapnet skall bli tydligare och lattare att urskilja pa langt hall eller i forminskat format, nar de ljusa metallerna kontrasterar mot de morkare fargerna. Manga undantag finns dock fran tinkturregeln, sarskilt i fall dar exempelvis en vapenbild ar overlagd med en annan, sa att den overlagda bilden ocksa gransar mot bakgrundsfaltet. Tinkturregeln tillampas dessutom nagot olika i olika lander.

De symboliska betydelser som anges for varje metall och farg nedan skall inte pa nagot satt ses som standiga betydelser for dessa tinkturer. Tvartom ar det vanligare att tinkturerna ges en sarskild betydelse i varje enskilt vapen eller inte har nagon sarskild betydelse alls. Tinkturernas betydelseinnehall ar skapat av vissa heraldiska teoretiker som har velat inordna heraldiken i striktare normer an vad de heraldiska vapnen egentligen har.

• Silver - visdom , kyskhet , dygd
• Guld - stolthet, tradition , makt

• Bla - trofasthet , bestandighet
• Svart - sorg
• Rod - offerfrivillighet, karlek , aven hat
• Gron - skonhet , gladje

Om metallerna inte kan aterges, till exempel i tryck, ma vitt anvandas som substitut for silver, och gult som substitut for guld. Vitt och gult ska aldrig anvandas i betydelsen tinktur.

I svart/vitt tryck symboliseras de olika tinkturerna och metallerna med olika typer av skrafferingar , alternativt att farger aterges som svart och metaller som vitt/otryckt.

En lang tradition finns betraffande de heraldiska fargernas nyanser. Man talar salunda ibland om heraldiskt blatt, heraldiskt rott och sa vidare. De heraldiska nyanserna skall vara de optiskt mest bla, mest roda och sa vidare, aven om ljusstyrkan kan skilja sig nagot at fran framstallning till framstallning.

Aven andra farger kan forekomma inom heraldiken, aven om de ar mindre vanliga och ibland bara forekommer inom ett enstaka lands heraldiska tradition. Farger utover de ovan uppraknade ar exempelvis rosa (i Kanada), orange (framst i Nederlanderna) och purpur .

• Statsheraldiker
• Landskapsvapen
• Faleristik
• Kommunvapen
• Blasonering
• Heraldiskt vapen
• Vexillologi

• Backmark, Magnus; Wasling, Jesper (2001). Heraldiken i Sverige . Lund : Historiska Media. Libris 8382894 . ISBN 91-89442-32-6  
• Uggla, Carl (2011) [1746 och 1760]. Jens Christian Berlin. red. Inledning til heraldiken samt Afhandling om wapnens indelning och deras mangfaldighet . Goteborg. Libris 12075340 . ISBN 978-91-975743-2-7  
• Wasling, Jesper, red (2005). Heraldik for nyborjare . Boras. Libris 10019691 . ISBN 91-975743-0-9  
• Wasling, Jesper (2008). Medeltidens harold?: diplomat, konferencier, och arkivarie . Boras. Libris 11221138 . ISBN 978-91-975743-1-0 (korr.)  
• von Schwerin, Otto (2011). Adliga vapenskoldar i Sverige ? Coats of arms of the nobility in Sweden . Stockholm. ISBN 978-91-633-8111-9  

• Riddarhusets vapenskoldar / forlagsredaktor/projektledare: Johan Rosell . Stockholm: Riddarhusdirektionen. 2019. Libris x78pcjswvxcg4z0g . ISBN 9789151914473  
  • Band I, Medeltid och vasatid . Libris z8vflz7dwqd8xcnc  
  • Band II, Den karolinska tiden . Libris 6h3nv45w4w0rktl5  
  • Band III, Frihetstid till 1900-tal . Libris 3d0kr4zt1kq7lvl7