Ambetet inrattades den 1 juli 1867, i samband med skapandet av Dominionen Kanada . ^{[ 1 ]}

Tidigare var det tradition att monarken skankte Kanadas premiarministrar riddarvardighet enligt Storbritanniens beloningssystem vid tilltradandet och premiarministrarna kunde darfor lagga till ett " Sir " fore sitt namn. Den ende av Kanadas forsta atta premiarministrar som valde att inte acceptera adelskapet var Alexander Mackenzie . Sedan Nickleresolutionen 1919 utdelas inte langre titlar till kanadensare.

Alla kanadensiska medborgare over 18 ar far kandidera till posten som premiarminister. Kanada ar dock ett tvasprakigt land och vanligtvis beharskar premiarministern saval engelska som franska. Alla premiarministrar har dessutom haft en plats i parlamentets underhus med undantag for John Joseph Caldwell Abbott och Mackenzie Bowell som regerade fran senaten . Om en premiarminister inte lyckas vinna en plats i parlamentet brukar vanligtvis en parlamentsledamot avsta sin plats for att mojliggora ett fyllnadsval till partiledarens favor. I de fall da en ny partiledare som inte har en plats i parlamentet tilltrader precis fore ett val, brukar han eller hon vanligtvis vanta till nastkommande val med att kandidera till underhuset. Detta skedde till exempel da John Napier Turner var premiarminister under en kort period 1984 utan att sitta i underhuset - ironiskt nog lyckades han vinna en stol i det val som sedan ledde till att han forlorade regeringsmakten.

Premiarministern har ingen bestamd ambetsperiod. Istallet kan han eller hon nar som helst avga av personliga skal, men tvingas bara att avga om ett oppositionsparti vinner en majoritet av platserna i underhuset. Om premiarministerns parti forlorar en fortroendeomrostning kan premiarministern avga for att lata ett annat parti bilda regering eller, vilket ar vanligare, begara parlamentets upplosning for att astadkomma ett nyval . Om valet leder till att ett annat parti far majoritet i underhuset erbjuds anda i forsta hand premiarministern att fortsatta i regeringsstallning genom att till exempel inga en koalition. Koalitioner ar dock ovanliga i kanadensisk politik och vanligt ar istallet att premiarministern valjer att avga.

Allmanna val halls minst var femte ar, men det star premiarministern fritt att nar som helst begara parlamentet upplost om han eller hon onskar ett nytt val. Da en majoritetsregering sitter vid makten halls val i allmanhet inom ungefar 3,5-5 ar men kan ocksa utlysas tidigare som en de facto - folkomrostning nar en enskild fraga av sarskilt stor betydelse ar aktuell. Detta skedde till exempel da frihandelsavtalet med USA blev huvudfragan i valet 1988. Om en minoritetsregering sitter vid makten kan den fallas genom en fortroendeomrostning i underhuset vilket brukar leda till nyval, till exempel da Joe Clarks minoritetsregering (1979-80) tvingades avga efter bara nio manader. Jamfort med situationen i till exempel det brittiska parlamentet brukar den kanadensiska premiarministern sitta pa sin post under relativt lang tid.

Den kanadensiska premiarministern ar landets regeringschef men, eftersom han eller hon i praktiken innehar parlamentets maktigaste post, kallas han eller hon ibland felaktigt for Kanadas statsoverhuvud . Kanadas statsoverhuvud ar sedan 1952 Elizabeth II , drottning av Kanada . Hon representeras av Kanadas generalguvernor , sedan 2017 Julie Payette . Formellt har monarken och dennas representant de mest omfattande maktbefogenheterna i landet och star ocksa formellt hogre i rang an premiarministern men spelar i praktiken en rent ceremoniell roll inte olikt Sveriges monark.

Premiarministerns ambete finns inte omnamnt i Kanadas forfattning , forutom i en nytillkommen klausul som pabjuder moten med provinsernas premiarministrar. I dagens Kanada ar premiarministerns uppgifter ungefar de som forfattningen beskriver som generalguvernorens (som i praktiken bara ar en galjonsfigur). Premiarministerns maktbefogenheter, forpliktelser och ansvarsomraden etablerades 1867 efter brittiska forebilder da Kanada blev en av det brittiska Samvaldets sjalvstyrande dominier . Sedan dess har premiarministerns post genomgatt ett antal forandringar som gjort den till ett ambete med mer omfattande personlig och absolut makt an nagon annan vald ledare i nagon annan verklig demokrati i varlden.

Premiarministern har en mycket framtradande position vad galler parlamentets lagstiftande roll. Nastan alla lagforslag i parlamentet kommer fran regeringen, vars ministrar premiarministern brukar valja ut bland sina trogna partikamrater i parlamentet. For att vara beslutsmassigt maste ministaren var enig, men i praktiken ar det premiarministern sjalv som avgor om enighet rader bland ministrarna. Regeringens propositioner , som kallas Government Bill och numreras enligt modellen "C-18", brukar alltid fa stod bland regeringspartiets representanter i underhuset och det ar sallan senaten har invandningar mot den folkvalda kammarens beslut.

Alla ledamoter i underhuset har ratt att lagga egna lagforslag men dessa motioner har mycket sma chanser att ga igenom. Under exempelvis det trettiosjunde parlamentets andra sittning vann bara fyra av 471 framlagda motioner kungligt gillande ^{[ fortydliga ]} . Ytterligare nagra lyckades overleva manglingen i overhuset, men de som till slut blev lagar forandrades alla i grunden trots att de som ursprungligen la forslagen lagt ned mycket tid och energi pa att utforma dem innan de ens presenterat dem for underhuset. Nagra av parlamentsledamoternas forslag kan dock antas av regeringen som presenterar dem som en av sina propositioner.

For mycket makt? redigera

Till skillnad fran parlamentsledamoter i flera andra parlamentariska system ar alla valda representanter i Kanada understallda en strikt partidisciplin och om en ledamot i underhuset rostar mot partilinjen har partierna auktoriteten att utesluta vederborande som i praktiken blir en persona non grata . Ledamoten kan da sitta kvar i underhuset som en oberoende ledamot men som sadan kommer personen att sakna medel for sitt arbete och ha sma mojligheter att framfora fragor i parlamentet. Detta hande da den liberale ledamoten John Nunziata rostade mot 1995 ars budget och premiarministern Jean Chretien uteslot honom ur partiet. Uteslutna parlamentsledamoter har sma chanser att fa stalla upp for sitt parti igen och om de gar till val som oberoende kandidater kommer de ha stora svarigheter att finansiera sin valkampanj. Att rosta mot partiet i mindre viktiga fragor kan gora att man gar miste om chansen att fa en plats i regeringen eller nagon av parlamentets kommitteer (motsvarande utskotten i Sveriges riksdag). Ett mer diskret satt att markera sitt missnoje, som sallan leder till disciplinara straff, ar att avsta fran att rosta. Men det vanliga ar att ledamoterna i underhuset foljer partilinjen och garanterar att premiarministerns vilja bokstavligen "blir lag".

Den forre premiarministern Pierre Trudeau , som mer an nagon annan fore honom koncentrerade makten kring sitt eget ambete, kallade nedsattande, innan han blev medlem i det liberala partiet, sina partikollegor i underhuset "tranade salar" och oppositionens ledamoter for " nobodies nar de befinner sig 50 yards fran underhuset". Under en paus under G8 -motet 1998, da premiarminister Jean Chretiens mikrofon lamnats paslagen, beklagade han sig over att USA:s president Bill Clinton i princip var maktlos och saknade befogenhet att losa internationella problem (i sammanhanget en dispyt mellan landerna angaende laxfiske) eftersom han var tvungen att rattfardiga sig infor den amerikanska kongressen .

Det kanadensiska parlamentariska systemet har salunda den fordelen att saker kan bli snabbt gjorda och att ansvarsfragan alltid ar latt att avgora. Systemet har naturligtvis sina kritiker och de brukar papeka att maktkoncentrationen gor att Kanada saknar maktdelningens sakerhetsventiler.

I praktiken ar det ocksa premiarministern som avgor tillsattningen till fler an 3?000 viktiga poster, bland annat alla ministrar i regeringen (kan bytas ut nar som helst), vakanta platser i hogsta domstolen och senaten , chefer vid alla statliga foretag (kan bytas ut nar som helst), alla ambassadorer, generalguvernoren och manga fler.

Pa sistone har nagra kanadensare och ett antal ledamoter i underhuset borjat ifragasatta den makt som forfattningen koncentrerar pa premiarministerns ambete. De onskar en omdaning av det ineffektiva underhuset for att fa till stand en mer parlamentarisk tillsattning av landets senat och federala domare. Andra pekar istallet pa faran med att forsvaga premiarministerns stallning: 2003 tvingade till exempel en partirevolt Chretien att avga.

Premiarministerns makt kringskars dock av den annars maktlosa senaten. Till exempel drabbades Brian Mulroneys skatt pa varor och tjanster och Chretiens forsok att stoppa privatiseringen av Torontos internationella flygplats av kraftiga forseningar sedan senaten, som dominerades av senatorer som foregaende regeringar tillsatt, forhalat behandlingen av lagarna. Bada premiarministrarna svarade med att tanja pa det konstitutionella ramverket genom anvanda sitt informella men avgorande inflytande.

En annan begransande faktor ar det faktum att Kanada ar en starkt decentraliserad federation ; mycket av makten ligger hos provinsernas premiarministrar. Alla konstitutionella andringar maste godkannas i provinserna och alla lagforslag som beror provinsernas jurisdiktion, till exempel sjukvard och utbildning, maste foregas av moten med provinsernas premiarministrar.

Forkortningar:
AB: Alberta , BC: British Columbia , MB: Manitoba , NS: Nova Scotia , ON: Ontario , QC: Quebec , SK: Saskatchewan

• British Columbias premiarminister
• Ontarios premiarminister
• Quebecs premiarminister

Den har artikeln ar helt eller delvis baserad pa material fran tysksprakiga Wikipedia , Liste der Premierminister von Kanada , 23 maj 2009 .

Noter redigera

• primeministers.ca, Premiarministerns hemsida
• Premiarministrar i Kanada sedan 1867 (eng.)
• Kanadensiske premiarministerns webbplats (eng., fr.)
• Kanadensiska regeringens webbplats (eng., fr.)