Sverige och Norge var under kungarna Magnus Eriksson och Hakan Magnusson forenade under en krona. Kristofer II av Danmark hade pantsatt Skane till Johan av Holstein 1329 men dar utbrot uppror 1332 och i november samma ar valde Johan att mot en losen overlamna Skane och Blekinge till den svenske kungen. Magnus erkande Skane som ett autonomt kronland medan skaningarna erkande folkungarna som kungaatt. Magnus kallade sig darefter "Sveriges, Norges och Skanes konung". Den danske kungen Valdemar Atterdag erovrade dock Skane, Blekinge och sodra Halland 1360. Sommaren 1361 erovrade han Gotland. Forlusten av Skane gjorde att den svenska aristokratin vande sig emot Magnus Eriksson och 1361 fangslades han av sin egen son Hakan Magnusson. Hakan valdes till kung av Sverige pa Mora stenar i februari 1362. ^{[ 4 ]} Hakan och hans far forsonades dock under varen 1362 och de kom overens om att samregera i Sverige och Norge. For att fa hjalp att besegra den svenska aristokratin vande de sig till Valdemar Atterdag i Danmark. Hakan Magnusson hade 1359 forlovat sig med Valdemars sexariga dotter Margareta . Under patryckningar fran den svenska aristokratin hade Hakan slagit upp forlovningen och istallet forlovat sig med en prinsessa fran Holstein, Elisabet . Nar prinsessan i december 1362 reste till Sverige for att traffa sin blivande make blev hennes skepp vinddrivet till Bornholm och dar sattes hon i fangelse. Magnus Eriksson och hans son skyndade sig till Kopenhamn och den 9 april 1363 gifte sig Hakan med Margareta. Den holsteinska prinsessan slapptes ur fangelset efterat; hon levde resten av sitt liv i kloster. ^{[ 5 ]}

Valdemar Atterdags enda son Kristofer hade i juli 1362 skadats svart under stridigheter i Skane och avled foljande sommar. Valdemar hade tva dottrar, Ingeborg och Margareta och i det laget kunde endera valjas som tronfoljare. Ingeborg var gift med Henrik Bodeln av Mecklenburg , son till Albrekt den store av Mecklenburg och Eufemia Eriksdotter (syster till Sveriges kung Magnus Eriksson). Den stormannaopposition som fanns i Sverige mot Hakan Magnusson forenade sig med Albrekt for att satta dennes och Eufemia Eriksdotters andre son Albrekt av Mecklenburg pa Sveriges tron. Under andra halvaret 1363 begav sig Valdemar Atterdag ut pa en lang europeisk resa och hans forbundna Magnus och Hakan kunde darfor inte vanta sig nagon hjalp fran Danmark. I november 1363 seglade en stor tysk arme till Sverige for ett overraskande angrepp mot folkungarna som lyckades. I februari 1364 kunde darfor Albrekt hyllas som Sveriges kung pa Mora stenar. De tva folkungarna Magnus och Hakan hade kvar kontrollen over Norge och vastra Sverige fran vilket de riktade ett militart angrepp mot ostra Svealand men besegrades 1365 i slaget vid Gataskogen pa gransen mellan Vastmanland och Uppland. Valdemar Atterdag gick till anfall 1366 och hade till en borjan stora framgangar. Han anfolls dock sa smaningom av mecklenburgska, holsteinska och hanseatiska trupper och tvingades sluta fred. 1371 tvingades Valdemar ga med pa att gora sin dotterson Albrekt IV av Mecklenburg till dansk tronfoljare. Magnus Eriksson fangslades i sex ar fram till 1371 men frislapptes sedan folkungarna lovat att de vastsvenska omraden som holls som forlaning av dem skulle overlamnas till Albrekt vid Magnus Erikssons dod. ^{[ 6 ]}

Nar Magnus Eriksson avled 1374 overlamnades dock inte dessa omraden och nar Valdemar Atterdag avled i oktober 1375 blev inte Albrekt IV utnamnd till dansk kung. Istallet stallde Hakan Magnusson upp en motkandidat, den egna sonen Olof . Hakan hade stod av Danmarks mest inflytelserika storman och vid ett riksmote i Slagelse i maj 1376 blev Olof utnamnd till dansk regent. Samtidigt bestamdes att regeringen skulle utovas av dennes foraldrar, Hakan och hans hustru Margareta. Av betydelse var att bade Hakan och Margareta befunnit sig i Danmark for att arbeta for sonens kandidatur men ocksa att endast Margareta kunde anses representera den danska kungadynastien; hennes syster Ingeborg hade da avlidit. For att starka sitt ansprak pa tronen borjade hon kalla sig "Danmarks, Sveriges och Norges drottning" under tiden fram till valet av sonen som kung. ^{[ 7 ]}

Genom utnamningen av Olof hade det genom Danmarks och Norges forening uppkommit ett storvalde som inte bara innefattade de tva landerna utan aven andra territorier de beharskade som Skane och Gotland. Nar Hakan avled 1380 blev Olof aven kung av Norge men Margareta verkade som hans formyndare. Den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg satt inte overksam utan forsokte under 1380?1384 erovra Skane men fick noja sig med sodra Halland. Albrekts forsok att forena Skane och Sverige under en krona hade dessutom ett utbrett stod bland den skanska adeln. Folkungarnas inflytande i Skane forsvagades ocksa av det faktum att vastra Skane var forpantat till den tyska handelsfederationen Hansan sedan 1370. 1385 kom dock Olof Hakansson till Lund dar han hyllades av skaningarna efter att ha bekraftat skaningarnas traditionella privilegier. Nagra veckor senare overlamnade hanseaterna sina borgar i vastra Skane till den danske kungen. Pa forsommaren 1385 borjade Olof Hakansson anvanda titeln "sann arvinge till Sveriges rike" och hade darefter mojlighet att borja rusta for krig istallet for forsvar. ^{[ 8 ]}

Albrekt av Mecklenburgs stallning som svensk kung hade med tiden forsvagats. Till sin hjalp hade han inkallat tyskar att fungera som lansherrar och fogdar istallet for den svenska aristokratin. En av de storman som stott Albrekt och motarbetat folkungarna var Bo Jonsson (Grip) , bland annat med forhoppningen att Albert skulle kunna atererovra Skane fran Valdemar Atterdag. Bo Jonsson var inte bara rikets drots utan dess storste jordagare. I april 1384 var han pa vag till Skane for att delta i falttaget men i Vadstena gjorde han upp sitt testamente dar han forklarade som sin sista vilja att alla hans forlaningar i Finland och det egentliga Sverige efter hans dod skulle forvaltas av atta namngivna storman for att pa sa vis forhindra att kung Albrekt skulle fa kontroll over lanen. Bo Jonssons mecklenburgska maka och hans barn utestangdes fran all kontroll over lanen. Hur forhallandet varit mellan Bo Jonsson och Albrekt de senare aren ar inte kant; formodligen har Albrekts oformaga att erovra Skane inte gynnat honom. Nar Bo Jonsson avled i augusti 1386 blev testamentet kant och Albrekt forklarade sig vara ankans och barnens formyndare for att pa sa vis forsoka kullkasta testamentet. Albrekt lyckades ocksa ta kontroll over nagra fasten. I den inrikespolitiska kris som uppkom i Sverige sokte nu de svenska stormannen stod hos Margareta. Nagra av dessa traffade Olof och Margareta i Skane pa sommaren 1387. ^{[ 9 ]}

Margareta uppeholl sig i Ystad nar Olof hastigt blev svart sjuk i feber och avled pa Falsterbo slott den 3 augusti 1387. Margareta sag dock snabbt till att hon hyllades som Danmarks regent, forst vid en sorgemassa i Lund den 10 augusti, darefter pa landsting i Ringsted, Fyens landsting i Odense och troligen aven vid det jyllandska landstinget i Viborg. Margareta reste ocksa till Norge dar hon i februari 1388 hyllades som Norges regent vid ett herremote i Oslo. Efter besoket i Norge traffade hon Bo Jonssons testamentsexekutorer i Dalaborg . Genom Dalaborgstraktaten erkandes Margareta som Sveriges "fullmaktiga fru och ratta husbonde" av den forsamlade aristokratin. De lovade att stalla de svenska slottslanen till hennes forfogande och att ge henne militart stod att erovra makten fran kung Albrekt. ^{[ 10 ]}

Kung Albrekt satt inte passiv nar oppositionen mot honom vaxte i styrka. Pa sensommaren 1388 reste han till Mecklenburg for att samla en betydande styrka av legotrupper . Albrekt och hans legotrupper var tillbaka runt nyaret 1388/1389 efter att ha landstigit i Kalmar. Pa hosten 1388 hade oppositionens styrkor belagrat Axevalla hus utanfor Skara och Albrekts trupper marscherade via Jonkoping for att undsatta Axevalla. Albrekts trupper var troligen helt hastburna, valrustade och hade atminstone en karna av stridsvant kavalleri. Margaretas och Albrekts trupper mottes nara Asle kyrkby en mil oster om Falkoping. Slaget vid Asle blev bade en militar och politisk seger for Margareta nar bade Albrekt och hans son Erik kunde tillfangatas. ^{[ 11 ]}

De dansk-svenska styrkorna kunde snabbt ta kontroll over de slott som var i mecklenburgarnas hander, daribland Kalmar slott . ^{[ 12 ]} Margareta agerade ocksa snabbt vad galler tronfoljden; vid midsommar 1389 samlades ett stort herremote i Helsingborg dar Margareta presenterade tronfoljaren Erik av Pommern , son till Margaretas systerdotter Maria. Dar erkandes han av de norska representanterna som Norges arvkonung, ehuru med Margareta som hans formyndare sa lange han var minderarig. Vad galler Eriks stallning i Danmark och Sverige drojde det flera ar; Erik valdes till Danmarks kung vid ett landsting i Viborg pa nyaret 1396 och for Sveriges del hyllades han pa Mora stenar som Sveriges kung den 23 juli 1396. ^{[ 13 ]}

Margareta och Erik traffade det svenska riksradet i Nykoping i september samma ar, 1396. Det viktigaste beslutet var om en reduktion av alla kronogods som overforts till aristokratin och fralset under Albrekt av Mecklenburgs tid som kung, savida inte kronan beviljade undantag. De som hade blivit fralse under perioden skulle forlora denna status. Motet beslutade ocksa att alla fasten och slott som uppforts under denna tid skulle rivas om inte kronan beslutade annat. Margareta fick i morgongava Ostergotland och Skara biskopsdome, Rumlaborgs slott och lan med Jonkoping, Vasteras slott och stad med Norboharad och Dalarna. Recessen utfardades den 23 september 1396 och tolkas av historikern Erik Lonnroth som ett forkrossande nederlag for den svenska stormannaklassen eftersom den forlorade allt den hade vunnit sedan upproret mot Magnus Eriksson. Motet beslutade ocksa om ett nytt mote mellan de ledande stormannen i de tre rikena dar de skulle sluta avtal om evig fred mellan landerna. ^{[ 14 ]}

Det forsta tydliga vittnesbordet om att Margareta ville skapa en union av de tre riken som Erik var kung over ar Nykopings recess 1396. Med den personalunion som var for handen kom de forsamlade overens om ett unionsmote dar representanter for de tre rikena skulle komma overens om en union, en union som angavs som en forutsattning for fred mellan rikena. Detta allnordiska unionsmote agde rum i Kalmar sommaren 1397. Sjalva motet bor ha tagit minst fyra veckor och inleddes med en kroningsceremoni dar Erik krontes till kung av arkebiskoparna i Lund och Uppsala . Franvaron av norska biskopar i Kalmar kan tyda pa att Erik krontes till kung av Norge redan 1392. Sjalva motesforhandlingarna resulterade dels i ett unionsbrev som reglerade de framtida forhallandena mellan de tre rikena samt ett kroningsbrev dar det framgar att Eriks kroning till kung i Danmark, Norge och Sverige har fullbordats i Kalmar. Kring hur unionsbrevet ska tolkas har det forts en omfattande vetenskaplig diskussion. ^{[ 15 ]}

I kroningsbrevet kungors att kroningen av Erik har fullbordats i Kalmar. Undertecknarna avger en trohetsforsakran mot kung Erik och ger full ansvarsfrihet for Margareta. Kroningsbrevet alagger inte kungen nagra sarskilda skyldigheter, dar finns endast en i allmanna ordalag utformad passus, " oc han gøre widh oss alle som hanom bør at gøre ". Lonnroth papekar ocksa att Erik i kroningsbrevet av undertecknarna erkanns som kung, nagot kungaval eller overlatelse av makt fran undersatar till kung omnamns inte. I kroningsbrevet fastslas ocksa att Erik ar konung av Guds nad. ^{[ 16 ]}

I unionsbrevet slas fem viktiga principer for unionen fast: ^{[ 17 ]}

• En enda kung ska rada over alla tre rikena. I princip ska unionen vara ett valkungadome men i forsta hand bor kungasoner valjas.
• Kungen ska styra over varje rike i enlighet med varje rikes egna lagar.
• Om nagot av rikena hotas av krig ska de andra komma till hjalp.
• Den som doms som fredlos ska vara det i samtliga riken.
• Vid forhandlingar med andra lander har kungen tillsammans med radsmedlemmar fran varje rike ratt att fatta beslut till allas basta.

Den vetenskapliga debatten kring unionsbrevet har handlat om huruvida unionsbrevet verkligen utfardades. Unionsbrevet ar skrivet pa papper och inte pa pergament , vilket var sedvanligt. I brevet star det ocksa att det ska skrivas ut i sex exemplar men inget tyder pa att detta har skett. Detta skulle da tala for att unionsbrevet endast ar ett fallet forslag. ^{[ 18 ]} Som beseglare av dokumentet namnges 17 personer men endast tio sigill ar fastade. Sigillen ar patryckta och inte, som texten anger, med underhangande sigill. Dessutom ar beseglingen slarvigt utford, forfattaren har slarvat med texten och vissa stavfel har fatt sta kvar. Historikern Lauritz Weibull framhaller den stora noggrannhet som vanligtvis utmarkte medeltida statsakter, " En statsakt av den utomordentliga betydelse som detta brev kan redan pa grund av sin bristfalliga yttre beskaffenhet inte vardesattas hogre an som en rent preliminar handling. " ^{[ 19 ]}

Weibull tolkar unionsbrevet som ett fordrag mellan a ena sidan kungamakten, a andra sidan riksraden i de tre kungarikena. De 17 som beseglade brevet omnamns inte som riksrad och har inte beseglat unionsbrevet i egenskap av riksradens representanter utan deras titlar som arkebiskop, riddare, prost har anvants. Ett statsrattsligt giltigt fordrag hade ocksa kravt att motparten, kungamakten, beseglat brevet. ^{[ 20 ]}

Historikern Erik Lonnroth menar ocksa att motet i Kalmar aldrig utfardade ett juridiskt bindande fordrag i form av unionsbrev mellan de tre landerna. Ansvaret for att unionsbrevet inte blev utfardat ligger hos Margareta. Medan kroningsbrevet omfattar en statsteori dar makten ligger hos furstemakten, regime regale genomsyras unionsbrevet av en statsteori dar kungamakten ar bunden av lagarna, regime politicum . Det sistnamnda var den statsteori som aristokratin i riksraden senare kom att omfatta. Eftersom unionsbrevet aldrig blev giltigt kom kungamakten aldrig heller att vara bunden av de inskrankningar som namns i brevet. Det var striden mellan dessa tva principer som kom att kanneteckna unionens historia. ^{[ 21 ]}

Historikern Gottfrid Carlsson tolkar unionsbrevet som att de sjutton utfardarna intygar vad motet faktiskt beslutade. Dessa sjutton, fyra danska och fem svenska riddare, den norske rikskanslern och tre norska riddare, arkebiskoparna i Lund och Uppsala samt biskoparna i Linkoping och Roskilde, anser Carlsson ha varit de till rangen mest fornama pa motet i Kalmar. Det egentliga unionsbrevet fran Kalmar, utfardat enligt alla konstens regler pa pergament, har gatt forlorat senast pa 1500-talet. Carlsson framlagger en hypotes att det bevarade brevet varit avsett att overlamnas till den norske rikskanslern som ville uppvisa en bestyrkt kopia av unionsbeslutet. Detta skulle da forklara varfor de norska utfardarnas sigill inte finns pa unionsbrevet ? de skulle ju muntligen infor det norska riksradet kunna bekrafta att brevet var en autentisk kopia. ^{[ 22 ]}

Eftervarldens syn pa drottning Margareta och hennes unionspolitik har varierat. Tidiga svenska historiker som Olaus Petri och Ericus Olai kritiserade henne for att inte halla sina loften och i Vadstenadiariet kritiserades hon for sina godsreduktioner och skattetrycket . Under 1800-talets skandinavism framhavdes Margaretas roll for att ena de nordiska landerna. Den danske historikern Kristian Erslev menade dock att unionen for henne var ett medel for att na hennes primara mal, en stark konungamakt pa bekostnad av aristokratins inflytande. ^{[ 23 ]}

Margareta gjorde reduktioner av fralsets jord bade i Danmark och i Sverige da overforingen av skattejord till fralsejord allvarligt hotade kronans skatteinkomster. Efter att Sveriges drots Bo Jonsson (Grip) avled 1386, Danmarks drots Henning Podebusk avled 1388 och Norges drots Ogmund Finsson avled 1388 tillsatte inte Margareta nya drotsar. Aven ambetet som marsk lamnades obesatt under hennes tid. Margareta har ocksa kritiserats for att hon i strid med Magnus Erikssons landslag satte utlandska fogdar pa svenska slott. Enligt Erslev satte hon alltid danska fogdar pa svenska och norska lan medan Carlsson havdar att det enda tydliga exemplet pa detta ar slottet Tre Kronor i Stockholm som var hennes personliga besittning men i " ovrigt innehades slottslanen i Sverige sa gott som genomgaende av personer, som voro inlandska i lagens mening. " ^{[ 24 ]} Den slutliga bedomningen av hennes ambetstillsattningar beror pa om slottsinnehavarna kan betraktas som inlandska man eller inte. ^{[ 25 ]}

Ocksa vad galler tillsattandet av kyrkliga ambeten fortsatte Margareta sin fars politik med att placera handplockade personer som biskopar, for att kronan pa sa vis skulle kunna lana pengar av kyrkan. Det vid denna tid svaga pavedomet underlattade ocksa detta. Redan vid Arbogakonciliet 1396 kom kyrkan i opposition mot Margareta pa grund av skattetrycket och jamforde forhallandena med judarnas traldom i Egypten. ^{[ 26 ]} Arbogakonciliet 1412 protesterade mot reduktionen av kyrkogods och hotade med interdikt om inte forhallandena andrades. ^{[ 27 ]}

Efter Margaretas dod 1412 mildrades envaldet nagot och i Danmark fick det danska riksradet ett storre inflytande. For Sveriges del beslutade Erik om rafsteting som innebar att den tidigare godsreduktionen i nagon man upphavdes. Tillsattningarna av biskopar skedde utan oppna konflikter. Det danska danehofet inkallades 1413. ^{[ 28 ]} Efter 1398 verkar det som om Margareta uppeholl sig mer i Sverige an i Danmark. Erik a andra sidan uppeholl sig visserligen de forsta aren efter 1412 regelbundet i Sverige men efter det blev hans besok i Sverige allt sallsyntare. Erik verkar inte alls ha besokt Norge efter 1412. ^{[ 29 ]} Overlag fortsatte Erik Margaretas unionspolitik. Han donerade pengar till Vadstena kloster men placerade sina egna man som biskopar. Inflytandet for det norska riksradet minskade och dess medlemmar saknade inflytande forutom i sina domande uppgifter. I Norge placerades danskar som biskopar och de norska slotten Bohus , Akershus , Tunsberghus och Bergenhus omhandertogs av danska fogdar. Erik verkar ha haft ambitionen att integrera de tre unionslanderna. Unionsmoten med riksrad fran de tre landerna mottes i Kopenhamn, ett unionsbaner och ett unionsvapen samt en gemensam harold for de tre rikena. ^{[ 30 ]}

I Sverige placerade Erik danskar och tyskar som fogdar pa slotten. 1434 var tyskarna Hans Kropelin fogde pa Stockholms slott och Hans av Eberstein pa Gripsholms slott , danskarna Anders Nielsen pa Axevalla , Jens Grim pa Kalmar slott och Josse Eriksson pa Vasteras slott . Aven Alvsborgs slott , Nykopingshus och Ringstaholm hade tyska eller danska fogdar. Endast vid nagra slott i Finland fanns medlemmar av den svenska adeln som fogdar. ^{[ 31 ]}

Som motiv for det uppror mot Erik som utbrot i Sverige pa sommaren 1434, Engelbrektsupproret , har nagra direkta orsaker utpekats. Det svenska riksradet utfardade 12 september 1434 en cirkularskrivelse till Tyska ordens hogmastare, staderna i Hansan och Norges riksrad . Riksradet pekar pa flera brister, bland annat att Erik utnamnt olampliga man till biskopar, han har overlamnat slotten till utlanningar och genom sitt forsok att utse sin farbrors son Bogislav IX av Pommern som arvinge till tronen respekterar han inte rikenas valratt. Allmogen har tvingats betala tryckande skatter, staderna oskaliga tullar och aristokratin har tvingats delta i krig utomlands. ^{[ 32 ]}

I november 1434 kom parterna overens om forhandlingar. Dessa agde rum i Halmstad i april-maj 1435. Fran det svenska riksradet medverkade arkebiskop Olof , biskoparna Knut och Sigge, riddare Nils Erengislesson samt vapnarna Knut Jonsson och Magnus Gren . Som Eriks representanter medverkade biskop Jens i Roskilde , Axel Pedersson, Erik Nielsson, Sten Basse, Morten Jensson och dekanen Hans Laxmand . Vid motet kom man overens om att riksradet ska tillsatta fogdar i de slott som kungen annu kontrollerade, skatter ska beslutas gemensamt av kungen och riksradet. Kungen lovade ocksa att tillsatta drots och marsk i Sverige, att rikshovitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson skulle fa Orebro slott och lan pa livstid och Erik Puke skulle fa Rasbo hundare pa livstid. I juni traffades riksradet i Uppsala dar man ratificerade overenskommelsen fran Halmstad men i ratifikationsbrevet utvecklade riksradet hur man tolkade overenskommelsen: kungen skulle styra riket i enlighet med riksradet och lagen. ^{[ 33 ]}

Pa hosten 1435 kom Erik till Stockholm och den 14 oktober slots en forlikning dar Erik erkanns som kung om han garanterar sina loften fran kungavalet och att folja Sverige lagliga styrelseskick. Erik lovade ocksa att utnamna drots och marsk. Vad galler tillsattandet av fogdar skulle kungen fa utnamna danskar eller norrman till fogdar vid slotten i Stockholm, Nykoping och Kalmar. For ovriga slott skulle kungen efterhora radets mening men vid oenighet fattade kungen det avgorande beslutet om vilken svensk som skulle bli fogde. Kungen utsag den lojale Krister Nilsson (Vasa) till drots och Karl Knutsson (Bonde) till marsk. ^{[ 34 ]}

Upproret i Sverige utbrot dock snart pa nytt och parterna mottes i Kalmar i juli 1436. Fran forhandlingarna i Kalmar finns ett forslag pa en ny unionsakt som verkar komma fran den svenska sidan. Carlsson (1945) gissar att upphovsmannen bakom ar biskopen i Strangnas Tomas Simonsson ^{[ 35 ]} medan Lonnroth (1969) gissar pa nagon inom svenska kyrkan med forbindelser till det da pagaende kyrkokonciliet i Basel . ^{[ 36 ]} Forslaget ar tydligt utformat med 1397 ars unionsbrev som forebild. I forslaget saknas punkterna om drottning Margaretas rattigheter men tillaggen handlar om att garantera de tre staternas inre oavhangighet, garantera deras inflytande pa utrikespolitiken och forhindra centraliseringen av makten. Varje rike skulle ha en centralforvaltning med drots och marsk; drotsen skulle da fungera som vicekung i kungens franvaro och skota rattsvarden medan marsken skulle vara overbefalhavare for de militara styrkorna. Varje rike skulle ocksa ha en rikshovmastare och en hovkansler . Kungen skulle uppehalla sig fyra manader om aret i varje rike och alltid foljas av tva radsherrar fran varje rike. Vid krig skulle de tre rikena upptrada gemensamt men offensiva krig kravde samtycke fran alla tre rikenas riksrad. Vid val av ny unionskonung ska ett allnordiskt unionsmote utlysas till Halmstad med fyrtio ledamoter fran varje rike. Dessa ledamoter skulle representera hela befolkningen, inte bara kyrkan och aristokratin utan aven kopstaderna och bonderna. Unionsmotet skulle i forsta hand valja nagon av den avlidne konungens soner till ny kung. Om en sadan saknades kunde unionsmotet soka en ny kung fran annat hall. ^{[ 37 ]}

Forslaget om ny unionsakt gick inte igenom. Den 1 september var man overens om att Erik ater skulle erkannas som svensk kung men att han skulle regera Sverige efter landslagen och riksradet. Fragor om sankt skatt for allmogen och bestraffning av fogdar lamnades darhan. ^{[ 38 ]} Det svenska riksradet och Erik hade kommit overens om att motas i Soderkoping i september for att kunna besluta om lansforvaltningen och annat. Erik kom dock inte dit och riksraden fordelade slottslanen pa eget bevag och konungens fogdar avlagsnades. Erik sjalv sanktionerade inte beslutet och han kom inte heller till nya moten med riksradet. I Danmark blev det konflikt mellan Erik och det danska riksradet da han pasken 1438 forlanade fyra danska slott till sina pommerska slaktingar och han forsokte ocksa fa radet att erkanna Bogislav som riksforestandare, vilket radet vagrade. Han tvingade allmogen pa Sjalland att svara trohetsed till Bogislav och seglade darefter till Gotland med statskassan. ^{[ 39 ]}

De danska och svenska riksraden mottes i juli 1438 i Kalmar dar de bekraftade unionen med evig fred mellan de tre rikena, omsesidig hjalp vid krig och vart rikes oavhangighet. Vad galler kungaval var man overens om att inget av rikena skulle pa egen hand valja ny kung utan att forst forhandla med de andra rikena. ^{[ 40 ]} Overenskommelsen bekraftades vid ett nytt mote i Jonkoping i november 1439 dar man enades om att motas i Kalmar till midsommar 1440 for att enas om en ny konstitution samt valja unionskung. ^{[ 41 ]}

Eriks forsok att fa till stand ett forbund mellan sig sjalv, Preussen och Burgunds regent Filip den gode for att erovra Helsingborg och Helsingor uppfattades som hotfullt i Danmark och darfor valdes Eriks 24-arige systerson Kristofer av Bayern till kung av Danmark den 9 april 1440. Det svenska riksradet lyckades fa Kristofer att avge nagra garantier for att inte tidigare forhallanden skulle upprepas. I sin handfastning lovade Kristoffer att styra Sverige i enlighet med radets vilja och radet fick igenom sitt radskonstitutionalistiska program, regime politicum , som den kampat for. Den 14 augusti 1441 krontes han till kung av Sverige i Uppsala domkyrka . ^{[ 42 ]} Han krontes till kung av Norge i Oslo 1442 och darefter krontes han i Danmark vid en ceremoni i Ribe domkyrka . Fran den danska kroningen finns en attest av vilken framgar att Kristofer da krontes till archirex , arkekonung. ^{[ 43 ]}

Kristofer gifte sig i Kopenhamn 1445 med Dorotea av Brandenburg och hon krontes da i narvaro av biskopar fran de tre rikena till unionsdrottning.

Kristofer fordelade sin tid lika mellan Danmark och Sverige, daremot kan det inte styrkas att han besokte Norge efter kroningen i Oslo. ^{[ 44 ]} I sin handfastning hade han lovat att dela sin tid lika mellan de tre rikena men detta uppfylldes alltsa inte vad galler Norge. Det norska riksradet hade en sjalvstandighet som annars saknar motsvarighet i Norges senmedeltida historia. Det norska riksradet bestod av infodda norrman eller man som var ingifta i norska slakter. Av praktiska orsaker delades det i tva, det ena med sate i Oslo, det andra med sate i Bergen. I Sverige hade det svenska riksradet ett fast grepp over skatteuppborden, i Norge fordes skattemedlen till det kungliga kansliet i Kopenhamn. ^{[ 45 ]}

Carlsson (1945) havdar att det finns trovardiga vittnesmal om att det under Kristofers tid som unionsmonark verkligen utfardades ett nytt unionsbrev som lag nara 1436 ars forslag om unionsakt och att detta unionsbrev utfardades i Stockholm. ^{[ 46 ]} Oavsett om detta skedde eller inte praglades Kristofers regeringstid av regime politicum dar regerandet skedde i enlighet med varje rikes lag och i samarbete med riksraden. Varken i Norge eller i Sverige fanns det andra an infodda lansinnehavare. I Sverige gynnade han de i hogadeln som var unionsvanliga och vid sin franvaro tillsatte han ett regeringskollegium med arkebiskop Nils Ragvaldsson , Bengt Jonsson (Oxenstierna) , Erengisle Nilsson den yngre och Magnus Gren . Kristofer respekterade ocksa den kyrkliga friheten och den kyrkliga oppositionen mot statsmakten som funnits tidigare saknades under denna period. ^{[ 47 ]}

Kristofer var under hela sin regeringstid sysselsatt med att fa kontroll over Gotland dar den avsatte kung Erik med Visborgs fastning som bas ansvarade for en sjorovarflotta som harjade Ostersjon. Eriks bundsforvanter Filip den gode och de hollandska sjofartsstaderna overgav honom efter att Kristofer slot ett handelspolitiskt fordrag med dem sommaren 1441. Ar 1443 fick Erik istallet stod av de vendiska hansestaderna da Kristofer inte velat bekrafta deras handelsprivilegier i Sverige och Norge. Dessa medverkade som medlare och vid forhandlingar mellan Erik och Kristofer. Efter att Kristofer slutligen bekraftat dessas privilegier 1445 distanserade de sig fran Erik och denne sokte istallet stod hos Tyska orden . I augusti 1446 seglade Kristofer till Gotland med 2?000 man trupper och riksrad fran de tre rikena och dar motte han Erik for forhandlingar i Vastergarn . Erik kravde att fa Gotland och Linkopings stift alternativt Gotland och 200?000 lodiga mark for att erkanna att Gotland tillhorde Sverige. Detta forkastades och forhandlingarna misslyckades, ehuru man kom overens om 18 manaders vapenvila . Unionen ingick i januari 1447 ett forbund med Tyska ordens ordensmastare for krig mot ryssarna. Orden gick dock i krig mot Novgorodriket ensamma och deras inflytande i tvisten om Gotland sanktes betydligt. ^{[ 48 ]} Kristofer hade darfor med unionens utrikespolitik lyckats isolera Erik. En ny mojlighet att fa till stand en losning uppkom 1447 nar Eriks kusin Bogislav IX dog vilket gjorde Erik till hertig av Pommern-Stolp och, menar Larsson (1997), darmed fanns en mojlighet att fa Erik att overge Gotland. Kristofer blev dock hastigt sjuk julen 1447 och dog i borjan av januari 1448. ^{[ 49 ]}

I Sverige kallade man till standermote i Stockholm och dar valdes, under nagot oklara omstandigheter, Karl Knutsson (Bonde) till svensk kung den 20 juni 1448. Den snabba handelseutvecklingen tolkar Larsson (1997) som att Karl ville bli vald till svensk kung for att sedan kunna lansera sig som dansk tronkandidat. ^{[ 50 ]}

Inom det danska riksradet fanns det olika uppfattningar om unionskungen skulle hamtas inom den nordiska hogadeln eller utifran. En fraktion inom riksradet vande sig till Adolf VIII av Holstein , da ett val av Adolf till dansk kung skulle forena hertigdomet Schleswig med kungariket Danmark. Adolf foreslog istallet sin egen systerson, Kristian, greve av Oldenburg . Ett val av Kristian skulle ocksa losa problemet med den stora morgongava som skulle utfalla till ankedrottningen Dorotea da hennes make avlidit: om Kristian gifte sig med henne skulle detta inte bli nodvandigt. Den 28 juni bekraftade Kristian den sa kallade Constitutio Valdemariana , Valdemar III:s handfastning fran 1326 som garanterade att hertigdomet Schleswig och kungariket Danmark aldrig skulle forenas under en och samma regent. Den 28 september valdes Kristian till kung av Danmark vid landstinget i Viborg; en manad senare krontes han i Kopenhamn samtidigt som han gifte sig med den 18-ariga ankedrottningen. ^{[ 51 ]}

Efter detta foljde en strid att bli utnamnd till kung i Norge. Ledande i norska riksradet var Hartvig Krummedige, fogde pa Akershus och den danske biskopen Jens Jakobsson och dessa fick med sig majoriteten i radet for att i mars 1449 inbjuda Kristian till forhandlingar om det norska kungavalet. Kristian kom till Marstrand vid midsommar 1449 och blev vald till kung av Norge. Darefter utsag han arkebiskop Aslak Bolt och adelsmannen Sigurd Jonsson till riksforestandare och lovade att aterkomma foljande sommar for att kronas. En mindre grupp radsherrar ville istallet ha Karl som kung och under sommaren 1449 hyllades denne som kung pa olika ostnorska landsting. I oktober 1449 kom Karl till Norge med 500 ryttare dar han hyllades som kung pa olika stallen. I Nidarosdomen krontes Karl den 20 november av den norske arkebiskopen till kung av Norge. Vid nyarstid forsokte Karl med stora beridna styrkor erovra Oslo-omradet och Akershus fastning. En militar erovring visade sig snabbt vara omojlig och vapenvila ingicks. ^{[ 52 ]}

Nagra veckor efter att Karl blivit svensk kung forsokte han ocksa militart erovra Gotland fran Erik. Landsbygden erovrades snabbt och i borjan av december 1448 kunde de svenska trupperna erovra Visby, dock inte Visborgs fastning . Erik lovade att den 20 april 1449 overlamna Visborg om han erholl Borgholms slott och Oland som forlaning pa livstid. Erik hade dock samtidigt kontakt med Kristian som erbjod honom tre danska slottslan samt 10?000 gulden per ar om han overlamnade Visborg till denne. Den danska flottan kom till Visby med forstarkningar och i april 1449 overlamnade Erik Visborg till den danske marsken Olof Axelsson (Tott) . Detta ledde till ett nytt forsok av svenskarna att erovra Visborg. Den danska flottan inledde en blockad av on som sa smaningom ledde till att svenskarna lamnade on. Fragan om vilket land som skulle ha kontroll over on hanskots till forhandlingar i Halmstad i maj 1450. ^{[ 53 ]}

Forhandlingarna i Halmstad innebar att Danmark och Sverige kom overens om att evig fred skulle rada mellan landerna fran och med den 29 juli 1450. De svenska och danska radsrepresentanterna enades ocksa om en ny unionstraktat som i sak bygger pa avtalet fran Kalmar 1438: evig fred mellan de tre rikena, omsesidig hjalp vid krig och vart rikes oavhangighet. Motet enades ocksa om hur man skulle losa situationen dar det fanns tva kungar i de tre unionslanderna. Nar endera av antingen Karl eller Kristofer avled ska tolv riksrad fran varje rike motas i Halmstad for att besluta om man kan valja den overlevande till unionskung. Om man inte kan enas ska riksforestandare tillsattas i det land som saknar kung och nar aven den overlevande kungen avlidit ska man ater motas i Halmstad for att valja unionskung. Om det finns lampliga kungasoner ska nagon av dessa valjas. En utlanning kan inte valjas till unionskung; denne ska vara fodd i Danmark eller Sverige. Lonnroth (1969) kallar detta for " en av 1400-talets helgjutnaste statsakter i Norden " ^{[ 54 ]} medan Harrison (2002) menar att " detta beslut var i praktiken helt orealistiskt ". ^{[ 55 ]} I ovrigt beslot motet att Karl skulle avsta Norge till Kristian; fragan om Gotlands framtid skots pa framtiden.

Karl ratificerade Halmstadmotets beslut om Norge i juni 1450 men med forbehallet att han ville behalla sin norska kungatitel. Att Karl gav upp Norge sa latt kan forklaras av att Kristian stoddes av en majoritet av det norska riksradet, han hade kontroll over alla norska slott av betydelse och han hade mojlighet att havda sina ansprak med militar makt. Den 29 juli 1450 krontes Kristian i Nidarosdomen i narvaro av hela det norska riksradet. Den 29 augusti undertecknades ett unionsavtal mellan Danmark och Norge dar de tva landerna enades om att fortsatta vara forenade i union under en kung. I avtalet enades man ocksa om att nar kungen avled skulle riksraden fran de tva landerna motas i Halmstad for att i forsta hand valja en son till den avlidne till ny kung eller i andra hand nagon annan de fann lamplig. ^{[ 56 ]}

Halmstadmotets overenskommelse om en evig fred mellan Danmark och Sverige kom snabbt pa skam och de narmaste aren praglades av ideliga militara sammandrabbningar mellan de tva landerna. I Sverige kom det att vaxa fram en opposition mot Karl och i februari 1457 valde han att ga i exil till Danzig. Nagra veckor senare valde riksradet arkebiskop Jons Bengtsson (Oxenstierna) och Erik Axelsson (Tott) till riksforestandare. I slutet av mars 1457 forklarade sig Kristian som pretendent pa den svenska kungatronen och att darvid erkanna alla existerande privilegier och lagar, att den svenska adeln skulle aterfa de gods de agde i Danmark och Norge och att erkanna Sveriges overhoghet over Gotland, Oland och Alvsborg. Kristian kom till Stockholm i juni och den 2 juli valdes han till Sveriges kung. I hans kungaforsakran bekraftade Kristian att tidigare unionsavtal skulle fortsatta galla. ^{[ 57 ]}

I januari 1458 mottes de tre rikenas riksrad i Skara och dar valde de norska och svenska riksraden Kristians son Hans till tronfoljare i Norge och Sverige. Det danska riksradet hade tidigare gett samma lofte. ^{[ 58 ]}

I mars valdes Kristian till greve av Holstein och hertig av Schleswig och hade darmed lyckats med det som Erik av Pommern aldrig lyckades med: att ta kontroll over de tva landskapen. Men priset for detta var 123?000 rhenska gyllen, ett varde som motsvarar 6 ton silver. For att betala detta kravdes nya skatter vilket ledde till uppror i Sverige 1463?1464 och att Karl ater valdes till svensk kung for en tid under 1464?1465 och 1467?1470. Forhandlingar om att ater erkanna Kristian som svensk kung ledde ingenstans och denne forsokte satta kraft bakom sina krav pa den svenska tronen med militara aktioner i Sverige. ^{[ 59 ]} Under andra halvan av 1460-talet radde inbordeskrig mellan a ena sidan en fraktion bestaende av slakten Oxenstierna och gransadeln som stodde Kristian, a andra sidan Karl och dennes slaktingar samt de inflytelserika Axelssonerna . ^{[ 60 ]}

Efter Karl Knutssons bortgang 1470 valdes Sten Sture den aldre , Karl Knutssons halvsysters son, till riksforestandare. I juni havdade Kristian sin ratt till den svenska tronen. Svenskar och danskar har traffats i Kungsater for forhandlingar vars resultat ar omtvistat. Enligt ett bevarat svenskt forslag till fredsavtal skulle man motas pa nytt pa Stegeborgs slott for att losa konflikten mellan Kristian och Axelssonerna och darefter skulle Kristian erkannas som unionskung med de villkor som de tre rikenas riksrad kunde enas om. I juni kom Kristian med den danska flottan till Stockholm. Parterna enades om ett stillestand i striderna. Medan Sten Sture rekryterade en bondehar i Narke och Ostergotland lat sig Kristian hyllas av Upplands landsting som Sveriges kung. Den 10 oktober 1471 mottes de tva parterna i en militar sammandrabbning, slaget vid Brunkeberg , som Kristian forlorade. ^{[ 61 ]}

Historikern Gottfrid Carlsson har havdat att det efter 1471 inte fanns nagot parti i Sverige som stodde principen om en nordisk union for dess egen skull; senare stod for unionen skulle vara grundat pa opportunistiska skal for att skydda sig mot en maktfullkomlig riksforestandare. ^{[ 62 ]}

Kristians enda mojlighet att kunna aterfa den svenska kungatronen blev forhandlingar. De tva sidorna mottes for nya forhandlingar i Kalmar 1476, dar Sten Sture sjalv deltog medan Kristian uppeholl sig i Ronneby. I Kalmar var man bland annat overens om en upprorsparagraf med ratt for adeln att under vissa villkor starta uppror mot kungen och att om kungen dor ska de tre rikenas representanter motas i antingen Halmstad eller Nya Lodose for att dar valja ny kung. Fragan om Kristian skulle erkannas som kung gick vidare till riksmotet i Strangnas pa sommaren 1476 dar man sade nej till att erkanna Kristian. ^{[ 63 ]}

Kristian avled den 21 maj 1481. Sonen Hans hade ju redan valts till tronfoljare i bade Norge och Sverige men nar det norska riksradet mottes i augusti 1481 visade det sig att det fanns missnoje med Kristians styre. Norge ville ha tillbaka Shetlandsoarna och Orkneyoarna som pantsatts till Skottland 1469, forbud mot utlanningars handelssjofart till Island och man var missnojd med att Norges slott och lan getts till utlanningar. I augusti 1482 holls ett nytt unionsmote i Kalmar, dar dock norrmannen inte deltog. Vid motet kom man overens om ett nytt unionsavtal som byggde pa det tidigare motet i Kalmar 1476 och som band unionskungen genom harda garantier for aristokratins inflytande. Med detta nya unionsavtal kunde aven det svenska riksradet stalla sig bakom att ater erkanna unionen mellan de tre rikena. I Kalmar beslutade man ocksa att motas pa nytt i Halmstad i januari 1483 for att valja unionskung. ^{[ 64 ]}

I Halmstad mottes representanter for de tre rikena i januari 1483 for att valja Hans till unionskung i enlighet med unionsavtalet fran 1482. Nar de svenska representanterna kom saknade de fullmakt for att valja kung, men Hans blev anda vald till kung i Danmark och Norge. Man kom overens om att motas pa nytt i Kalmar foljande ar. Genom Kalmar recess fran 1483 kom man overens om vilka villkor som skulle galla for Sverige ater skulle ga in i unionen. Avtalet innefattar 50 paragrafer dar kungen maste respektera varje rikes lag och sedvanjor, respektera adelns och kyrkans privilegier, arbeta for att Norge skulle aterfa de pantsatta oarna och sa vidare. Det enda villkoret for att unionen skulle trada i kraft var att Hans skulle komma till Kalmar foljande sommar for att dar valjas till svensk kung. Detta mote kom ocksa till stand men utan att Hans narvarade. Vilken anledning Hans hade att inte komma ar okant men enligt Larsson (1997) ar det troligast att han ansag att handfastningens villkor var alltfor harda. ^{[ 65 ]}

Hans nojde sig tills vidare med att vara kung over Danmark och Norge. Han hade visserligen tvingats avge en kungaforsakran som gav stor makt till riksradet men som kung sag han till att rekrytera man fran lagadeln och borgerskapet till sitt kansli och sin rantekammare eller som fogdar och biskopar. Den svenske riksforestandaren Sten Sture den aldre hade vasentligt mer makt an vad Kalmar recess skulle ha gett unionskungen och detta maste den svenska hogadeln ha varit medveten om. Sten Sture hamnade i en konflikt med kyrkan om bland annat utnamningar till kyrkliga ambeten och ratten att testamentera kronojord till kyrkan och det ar troligen oppositionen i Sverige som har fatt Sten Sture att 1494 fa till stand forhandlingar i Nya Lodose om att Sverige ater skulle ansluta sig till unionen. Dar enades man om att motas i Kalmar midsommar 1495 for att bekrafta Kalmar recess. Det svenska riksradet godkande i augusti 1494 forhandlingsresultatet. Riksdagen i Linkoping i mars 1495 godkande ocksa detta men ville inte att Hans skulle valjas till unionskung. Till motet i Kalmar kom Hans med en dansk delegation men efter att ha vantat sex veckor pa svenskarna reste de hem igen. ^{[ 66 ]}

Ryssarna hade 1495 anfallit den svenska gransfastningen Viborg men de svenska trupperna hade kunnat ga till motanfall, bland annat mot Ingermanland. Sten Sture ville dock ha fred med Ryssland for att kunna mota det militara hotet fran Danmark da Hans hotat att ga till anfall om svenskarna inte kunde garantera att de skulle valja honom till kung. I mars 1497 mottes det svenska riksradet i Stockholm. Oppositionen ville avsatta Sten Sture som riksforestandare men denne vagrade med motiveringen att han inte var vald av riksradet utan av Arboga mote 1471 och att endast ett sadant mote kunde avsatta honom. I juni utbrot inbordeskrig men det bondeuppbad som Sten Sture samlat besegrades av Hans sachsiska legotrupper vid slaget vid Rotebro . Efter forhandlingar enades parterna den 6 oktober 1497 att Sten Sture skulle avga som riksforestandare och att Hans skulle valjas till kung i enlighet med Kalmar recess. Hans valdes den 25 november och krontes dagen efter i Storkyrkan . I de overlaggningar som Hans darefter gjorde med det svenska riksradet fick han ratt att tillsatta danska och norska fogdar pa sina egna fataburslan. Riksradet samtyckte ocksa till att Hans son Kristian skulle erkannas som svensk tronfoljare. ^{[ 67 ]}

Sten Sture kompenserades med att fa hela Abo stift och Nykopings lan som tjansteforlaning pa livstid och valdes ocksa av kungen till hovmastare . Som hovmastare ingick han tillsammans med arkebiskopen Jakob Ulvsson , Linkopings biskop Henrik Tidemansson och marsken Svante Nilsson (Sture) , en kvartett med stora interna motsattningar, i den grupp som skulle styra riket nar kungen var utomlands. Missnojet med Hans regim spred sig snart, sarskilt med hur de danska fogdarna upptradde och de tidigare fienderna Sten Sture, arkebiskopen och Svante Nilsson kunde snart forenas i opposition mot kungen. Nar det svenska riksradet mottes i juni 1501 kravde radet att endast svenskar skulle fa inneha slotten i enlighet med Kalmar recess, trots att riksradets framsta medlemmar medgett undantag. Kungen vagrade att ga med pa det ^{[ 68 ]}

I borjan av augusti mottes sju av riksraden, daribland Sten Sture, Svante Nilsson, Hemming Gadh och den norske riddaren Knut Alvsson (Tre Rosor) i Vadstena dar de med hanvisning till upprorsparagrafen i Kalmar recess uppsade tro och lydnad till kungen och proklamerade uppror. Sten Sture valdes till riksforestandare. Stockholms slott belagrades och drottning Kristina tvingades ge upp slottet i maj 1502. I mars 1502 kontrollerade Knut Alvsson Tunsberghus och Akershus och belagrade Bohus fastning som kontrollerades av Henrik Krummedige . Kung Hans hade under varen varvat tyska och skotska legotrupper och dessa undsatte Bohus fastning och erovrade sedan Alvsborgs fastning . Under ledning av Henrik Krummedige kunde Tunsbergshus atererovras och Akershus belagras. Knut Alvsson kom till Oslo for att inleda forhandlingar med Henrik Krummedige. Forhandlingarna agde rum pa Krummediges skepp den 18 augusti men trots fri lejd blev Knut Alvsson ihjalslagen. Med hans dod var upproret i Norge over. ^{[ 69 ]}

Eftervarldens bild av Knut Alvsson har varierat. I Povl Helgesens Skibbykronikan fran 1500-talet ar han en medelmatta som utnyttjas av de svenska upprorsmakarna medan den norske forfattaren Henrik Ibsen sag honom som en nationell martyr. Knut Alvssons kamp har tolkats som en kamp for en svensk-norsk adelsunion, ett forsok att fora Norge ur unionen med Danmark eller bara en kamp for att aterfa sina beslagtagna gods. ^{[ 70 ]}

Drottning Kristina hade tillfangatagits nar Stockholm erovrades 1502. Handelsmannen i Lubeck var angelagna att striderna upphorde och genom deras formedling kom parterna overens om att slappa drottningen. Hon overlamnades vid den dansk-svenska gransen i december 1503 men pa vagen tillbaka till Jonkoping blev riksforestandaren Sten Sture sjuk och avled. Till ny riksforestandare valdes Svante Nilsson . Danmark och Sverige mottes i fredsforhandlingar i maj 1504 i Kopenhamn och dar kom man overens om att riksraden fran de tre rikena skulle motas i Kalmar i juni 1505 for att losa stridigheterna genom forhandlingar eller rattegang. I februari 1505 meddelade det svenska riksradet det danska att man maste skjuta pa forhandlingarna. Detta tog det danska riksradet ingen notis om utan i juni kom Hans till Kalmar med det danska och det norska riksradet samt Jakob IV av Skottland , Joakim I av Brandenburg , representanter for den tyske kejsaren och nagra nordtyska stader. Eftersom svenskarna inte kom tillsattes en domstol av de danska och norska riksraden. Hans anklagade Sten Sture, Svante Nilsson och deras anhangare for majestatsbrott . Domstolen ansag att de tilltalade var skyldiga och domde dessa att forlora aran, frihet, privilegier och gods. Domstolen bad den tyske kejsaren att stadfasta domen och att forbjuda alla kristna att driva handel med, forhandla med eller pa nagot satt stodja de skyldiga. I samband med domen avrattades flera borgare i Kalmar, en handelse som har gatt till historien som Kalmar blodbad . ^{[ 71 ]}

Det svenska riksradet protesterade mot domen och forklarade sig vara villigt att forhandla. Parterna mottes i Malmo pa sommaren 1506 dar svenskarna fick valja en av tre alternativ: Ater erkanna Hans som kung, erkanna hans son Kristian som kung eller att betala en arlig tribut . Motet avslutades utan nagot resultat. Kalmardomen anhangiggjordes i oktober vid det Tysk-romerska rikets kammarratt dar tio svenskar domdes som upprorsmakare och alla Sveriges invanare vara "i rikets akt", det vill saga bannlysta . Domen innebar ett forbud for de tyska staderna att handla med Sverige. I augusti 1507 kom en handelsdelegation fran Lubeck till Stockholm for att meddela att handeln nu avbrots samtidigt som man erbjod sig vara medlare . Under 1508 och 1509 radde vapenvila och forhandlingar mellan parterna. Genom freden i Kopenhamn den 17 augusti 1509 erkandes Hans principiella ratt till den svenska tronen och svenskarna lovade att betala en arlig tribut pa 13 000 mark per ar. ^{[ 72 ]}

Inom det svenska riksradet radde det dock oenighet om fredsavtalet. I maj-juni 1510 mottes riksradet i Stockholm och beslutade att vagra betala tributen. Kriget utbrot pa nytt mellan Danmark och Sverige. I Sverige fanns det en krigstrotthet och radet uppmanade 1511 Svante Nilsson att avga. Denne vagrade dock. Svante Nilssons plotsliga dod den 2 januari 1512 gjorde att det fanns forutsattningar att forhandla om fred och i april 1512 slot parterna fred igen. Villkoren var att Sverige skulle erkanna Kopenhamns-freden och att ett nytt unionsmote skulle hallas sommaren 1513 i Kopenhamn. ^{[ 73 ]}

Kung Hans avled i februari 1513 och unionsmotet blev uppskjutet tva ar till juni 1515. Aven detta mote blev uppskjutet tva ar till ett mote i Halmstad i februari 1517. De svenska representanterna vagrade valja mellan att erkanna Kristian II som kung eller att betala en arlig tribut. Med anledning av Stakets rivning hade Lunds arkebiskop Birger Gunnersen bannlyst den svenske riksforestandaren Sten Sture den yngre . Kristian kunde darfor ga i krig med motiveringen att det var en kristen plikt. Riksforestandaren skadades allvarligt i januari 1520 vid slaget pa Asundens is och dog kort efterat. En grupp inom det svenska riksradet inledde forhandlingar med Kristian och den 6 mars 1520 erkandes han som Sveriges kung. Sturepartiet , anhangarna kring den bortgangne riksforestandaren, stod dock inte bakom denna overenskommelse och Kristian var tvungen att utlova en amnesti innan Sturepartiet overlamnade Stockholms slott i september 1520. ^{[ 74 ]}

Kristian krontes i Stockholm i november 1520 och efter tre dagars kroningsfestligheter foljde Stockholms blodbad dar Sturepartiet och deras anhangare avrattades som kattare . Kristian lamnade Sverige i januari 1521 och overlamnade ansvaret till riksradet, daribland hans handgangne man Didrik Slagheck , biskopen av Odense och Strangnas Jens Beldenak , arkebiskop Gustav Trolle samt biskopen i Vasteras Otto Svinhuvud . Uppror utbrot i Smaland. I juni 1521 arresterades Didrik Slagheck av riksradet och istallet utnamndes Gustav Trolle till riksforestandare. Uppror utbrot aven i Varmland och i augusti 1521 valdes Dalarnas hovitsman Gustav Vasa till riksforestandare i Vadstena radhus. ^{[ 75 ]}

I Danmark hotades Kristian av ett adelsuppror dar adeln samlats kring hans farbror Fredrik av Holstein . Denne valdes i mars 1523 till ny dansk kung medan Kristian flydde utomlands. I samband med kungavalet foreslogs ett nytt unionsmote for att fornya unionen. Detta blev inte fallet utan i Sverige valdes Gustav Vasa till kung den 6 juni 1523. Fredrik och Gustav mottes i Malmo i augusti 1524 dar Sverige uppgav sina krav pa Bohuslan, Blekinge och Gotland medan Fredrik uppgav sitt krav pa Sveriges tron . ^{[ 76 ]}

Historikern Erik Lonnroth satter in unionsupplosningen i ett storre sammanhang och menar att unionstanken underminerades av forandringar i Skandinaviens omvarld. Unionstanken hade gynnats av att omvarlden uppfattades som fientlig men i borjan av 1500-talet hade detta forandrats. Hansans stora inflytande hade i viss man neutraliserats av hollandska handelsman, Tyska orden befann sig i upplosning, de nordtyska furstarna som tidigare haft sa stort inflytande saknade militara resurser och inte heller ryssarna uppfattades av Sverige som nagot sarskilt hot. ^{[ 77 ]}

Unionsavtalet mellan Danmark och Norge fran 1450 var fortfarande i kraft och i augusti 1523 kom tva danska riksrad, Vincens Lunge och Henrik Krummedige , till Norge for att fa Fredrik erkand som kung av Norge. Det norska riksradet hade under lang tid haft fa moten och var splittrade mellan olika intressen. 1524 fick radet dock en kraftfull ledare i den nyutnamnde arkebiskopen Olav Engelbrektsson och denne fick riksradet att krava en handfastning dar kungen skulle lova att den norska kyrkan skulle slippa "det lutherska katteriet" samt att endast norrman eller ingifta danskar skulle fa lan. Detta gick kungen med pa; Vincens Lunge blev lansherre pa Bergenhus , den norske adelsmannen Olav Galle pa Akershus fastning . Sa snart kungen kande sig saker pa tronen placerade han dock ater ut danskar som lansherrar. Dessa blev ocksa medlemmar i riksradet och arkebiskopens inflytande i riksradet minskade. ^{[ 78 ]}

Ar 1529 kom kronprinsen Kristian till Norge med 14 skepp och 1?500 man som plundrade klenoderna i Mariakyrkan i Oslo . Alla abbotar och abbedissor i Norge blev avsatta och klostren overlamnades till kungatrogna. Infor detta hot tillkallade arkebiskopen hjalp fran den avsatte kungen Kristian II som kom till Oslo med skepp och en styrka pa 2?000 legosoldater. Riksraden fran sodra Norge hyllade Kristian II som kung men hans styrkor kunde inte erovra fastningarna Akershus eller Bergenhus och pa varen 1532 besegrades han av en dansk-tysk styrka pa 6 000 man som kom till Oslo. Kristian II blev lovad fri lejd men istallet blev han tillfangatagen och blev insparrad for resten av livet, till att borja med pa Sonderborgs slott . ^{[ 79 ]}

Efter Fredriks dod 1533 utbrot inbordeskrig i Danmark, grevefejden , dar bada sidor slogs for varsin luthersk tronpretendent, Kristian II och Kristian III. I Norge tog riksradet over makten och dar stodde de flesta Kristian III, dock inte biskoparna som uppfattade dennes protestantism som ett hot mot katolska kyrkan. Den norske arkebiskopen lanserade istallet Kristian II:s svarson Fredrik II av Pfalz som kandidat till tronen och forsokte starta en revolt i sodra Norge som dock blev brutalt nedslagen. I oktober 1536 valdes Kristian III till kung i Danmark och i sin handfastning lovade Kristian att Norge inte langre skulle vara ett oavhangigt rike utan en del av Danmark och att det norska riksradet skulle avskaffas. Pa varen 1537 kunde danska trupper erovra den norska arkebiskopsborgen Steinviksholm, straffa alla som stott arkebiskopen och konfiskera kyrkans gods. Snart kunde Kristian III ocksa tillsatta lutherska biskopar i Norge. ^{[ 80 ]}

I Norge var riksradet splittrat, bade av intressen och av geografin. De norska lanen var sedan tidigare forlanade till danska adelsman, handelsavtal med Hansan om privilegier i Bergen beslutades i Danmark. Detta kan forklara varfor Norges nedgradering fran sjalvstandigt rike till kronland inte motte starkare motstand; Kristian III:s beslut var endast en formalisering av radande praxis. ^{[ 81 ]}

Erik Gustaf Geijer publicerade 1832 Svenska folkets historia dar han angaende Kalmarunionen skrev " En handelse som ser ut som en tanke " och menade att unionen for eftervarlden verkade vara planerad nar den i sjalva verket tillkom av en slump. ^{[ 82 ]}

Kungliga bibliotekets overbibliotekarie Gustaf Edvard Klemming publicerade 1866?1868 Karlskronikan och Sturekronikan och deras tendentiosa syn pa unionen kom att paverka forskningen for lang tid framat. Fran mitten av 1800-talet publicerades ocksa en mangd medeltida originaldokument, diplomatarium , ur danska, norska och svenska arkiv och detta innebar att historiker som Carl Gustaf Styffe , Carl Ferdinand Allen , Caspar Paludan-Muller och andra hade detaljkunskaper som tidigare saknades. Den vid tiden forharskande skandinavismen gjorde att dessa intog en viss utgangspunkt nar de skrev om skandinavisk historia som senare historiker saknade. Deras paverkan av de svenska rimkronikorna gjorde ocksa att de tolkade handelserna i Sverige som en nationell befrielsekamp dar allmogen kampade mot den danske unionskungens valdsregim. ^{[ 83 ]}

Fran omkring 1900 borjar forskare intressera sig for att kritiskt granska kalldokumenten. Historiker som Kristian Erslev , Gottfrid Carlsson , Arnold Heise och Absalon Taranger stodde ofta sina resultat pa tolkningar av kalldokumenten medan de berattande kallorna kom i andra hand. Fran 1920-talet och framat blir personskildringarna mer nyanserade och mindre av hjalte- eller skurkportratt. Uppfattningen att unionens inre problem berodde pa strider mellan a ena sidan den danske kungen och hans anhangare i den svenska aristokratin och a andra sidan Karl Knutsson eller Sturepartiet med stod av den svenska allmogen fanns kvar langt fram i tiden. Historikern Erik Lonnroth ifragasatte rimkronikornas varde som kalla och ansag att unionens problem berodde pa en strid mellan tva statsteorier: regime regale dar makten ligger hos kungen och regime politicum dar kungen ar kontrollerad av sitt riksrad och sin handfastning. Lonnroths grundsyn pa hur de politiska striderna ska forstas har med tiden godtagits av de flesta forskare. ^{[ 84 ]}

Lonnroths teori om kampen mellan de tva statsteorierna lanserades for att kunna forklara handelser och aktorernas motiv nar det galler perioden 1397 till 1448. For perioden efter detta talar man ofta om partier; gransadeln, Axelssonerna , Oxenstiernorna och Sturepartiet men vissa forskare har varnat for att alltfor kategoriskt placera in aktorerna i dessa. ^{[ 85 ]}

Kalmarunionens monarker:

•  
  Margareta
•  
  Erik
•  
  Kristoffer
•  
  Kristian I
•  
  Hans
•  
  Kristian II

• Gustav Vasas befrielsekrig

• Carlsson, Gottfrid (1945). Medeltidens nordiska unionstanke . Stockholm: Gebers. ISBN 9900079248  
• Enemark, Poul (1979). Fra Kalmarbrev til Stockholms blodbad . Kopenhamn: Nordiska ministerradet. ISBN 91-40-30271-7  
• Ersland, Geir Atle; Hilde Sandvik (1999). Norsk historie 1300?1625. Eit rike tek form . Oslo: Det Norske Samlaget. ISBN 82-521-5545-6  
• Hagen, Ellen (1953). Margareta ? Nordens drottning . Stockholm: Saxon & Lindstroms forlag. ISBN 9915109830  
• Harrison, Dick (2002). Sveriges historia. Medeltiden . Stockholm: Liber. ISBN 91-47-05115-9  
• Larsson, Lars-Olof (1997). Kalmarunionens tid (Andra upplagan). Stockholm: Bokforlaget Prisma. ISBN 9151842173  
• Lonnroth, Erik (1959). Fran svensk medeltid . Aldusserien . Stockholm: Bonniers. ISBN 9916543488  
• Lonnroth, Erik (1969). Sverige och Kalmarunionen 1397-1457 . Goteborg: Akademiforlaget. ISBN 9968061085  
• Weibull, Lauritz (1930). ”Unionsmotet i Kalmar” . Scandia (Stockholm: Natur och kultur) (Band III) . https://runeberg.org/scandia/1930/ . Last 7 juli 2008 .  

•   Wikisource har originalverk relaterade till Kroningsbrevet .
  Kroningsbrevet
•   Wikisource har originalverk relaterade till Unionsbrevet .
  Unionsbrevet