Fredrik Vilhelm var en redbar karaktar, men utan storre energi och begavning. Han gjorde visserligen slut pa det frivola hovlivet och det inskrankta styret, da han avskedade faderns gunstlingar, men fortsatte den franskvanliga neutralitetspolitiken, som grundlagts genom
freden i Basel
1795. Denna politik slutade med katastrof. Nar
Napoleon
korsade Preussens planer pa att ta kontrollen over
Hannover
, kunde Fredrik Vilhelm, som var starkt beroende av sin omgivning, inte halla stand mot krigspartiet vid hovet, och brot oforberett med Frankrike 1806. Preussiska armen gjorde i det foljande kriget ett fullstandigt sammanbrott, Fredrik Vilhelm maste fly till
Ostpreussen
och i
freden i Tilsit
1807 avtrada narmare halva sitt rike. Under dessa motgangar hade Fredrik Vilhelm ett starkt stod av sin drottning Louise av Mecklenburg-Strelitz, som var en starkare karaktar an han sjalv.
Nederlaget banade dock vag for reformvanliga krafter, och en period av livligt reformarbete inleddes, framst riktat mot att bryta ned standsskrankorna, rationalisera administrationen samt reorganisera militaren efter moderna principer. Reformarbetets upphovsman
friherre von Stein
avskedades visserligen redan 1808, men reformerna fortsatte, om an mera forsiktigt, under
Karl August von Hardenberg
1810?1812.
1812 tvingades Fredrik Vilhelm av Napoleon till att inga ett forbund mot Ryssland. Nar ryska falttaget brutit fransmannens overmakt, var Fredrik Vilhelm obeslutsam och viljesvag, osaker om sin position, tills den nationella rorelsen och hans egna truppers overgang till ryssarna genom
Tauroggenkonventionen
tvingade honom att handla. I februari 1813 slot han forbund med Ryssland, och i mars gjorde han den, av en ambetsman forfattade, kanda appellen "An mein Volk". Haren organiserades nu pa allmanna varnpliktens grund.
[
1
]
Sedan Preussen vid
Wienkongressen
1815 fatt full territoriell upprattelse och Fredrik Vilhelm intratt i
Heliga alliansen
, fick de reaktionara grupperna vid hovet ater inflytande. Ett lofte om en forfattning som avgetts under frihetskriget infriades ej, och frihetsrorelsen forfoljdes. Fredrik Vilhelm anslot sig nu helt till den tvangspolitik, som formulerats av Karlsbadbesluten och Troppauprotokollen. I ersattning for den uteblivna forfattningen inrattades provinslantdagar 1823. Fredrik Vilhelms religiosa intressen tog sig uttryck i den sa kallade unionen 1817, som skulle narma reformerta och lutheraner. Den preussiska tullpolitiken inforde genom tullagen 1818, som var frihandelsvanlig och sammanband alla preussiska provinser till en enhet, och genom tyska tullforeningen 1834, principer av utomordentlig politisk betydelse.
[
1
]