Hollywoods storsta filmstjarnor har samlats vid en valgorenhetsgala . Norman Maine kommer dit berusad, men den unga sangerskan Esther Blodgett lyckas radda honom fran att gora bort sig offentligt. De skiljs at, men senare pa kvallen inser han hennes stora talang (”star quality”). Han lyckas hitta henne pa en liten klubb sjungande The Man That Got Away . Han berattar for henne att hon inte borde kuska runt i landsorten nar hon kan bli en stor stjarna i Hollywood. De skiljs pa nytt, men efter olika forvecklingar lyckas han hitta henne igen och hjalper henne att sla igenom som filmskadespelerska. De gifter sig, men medan hennes karriar gar spikrakt uppat orsakar hans alkoholism att hans egen karriar gar utfor. Till slut far han sparken vilket ytterligare forvarrar hans alkoholproblem. Nar hon far pris pa Oscarsgalan stormar Norman in berusad och ber offentligt om att bli anstalld av sina gamla vanner i filmbranschen och skammer ut sig.

Han tar in pa ett vilohem for att komma tillratta med sina alkoholproblem. Under inspelningen av sangnumret Lose That Long Face traffar Esther studiochefen Oliver Niles , vilken lovar att forsoka ordna en roll at Norman. Men nar Niles besoker honom pa vilohemmet tackar denne stolt nej. Nar Norman kommer ut igen traffar han sin fore detta pressagent Matt Libby och hamnar i brak. Det slutar med att han borjar supa igen, grips av polisen och hamnar i fyllecell . Esther lyckas fa honom fri mot lofte att han ska stanna hemma. Hemma rakar han fa hora ett samtal mellan Esther och Oliver Niles dar Esther avslojar sina planer pa att ge upp sin karriar och bli hemmafru . Norman inser att hans problem haller pa att forstora Esthers karriar och begar sjalvmord genom att dranka sig i havet. Esther isolerar sig hemma och sorjer honom djupt, men far da besok av sin gamle van Danny McGuire som far henne att inse att det ar fel satt att hedra Normans minne. Pa ett framtradande samma kvall halsar hon publiken med att saga slutrepliken: ”Hello everybody, this is Mrs. Norman Maine”.

I filmen finns det fem storre roller, de fem forstnamnda ovan. Ovriga medverkande ar endast med i en eller tva scener; bland annat klipptes det mesta av Amanda Blakes medverkan bort.

• Fotograf: Sam Leavitt
• Klippning: Folmar Blangsted
• Produktionsdesign: Gene Allen
• Scenografi: Malcolm Bert , Irene Sharaff
• Kostym: Mary Ann Nyberg , Irene Sharaff , Jean Louis
• Regiassistenter: Earl Bellamy , Edward Graham , Russell Llewellyn
• Farg: Hoyningen Huene
• Musikalisk ledning: Ray Heindorf
• Arrangemang: Skip Martin
• Koreografi: Richard Barstow

Den drivande kraften bakom filmen var dess producent, Sidney Luft . Under 1951 producerade han en show Judy Garland gjorde i London, och att hon skulle fa huvudrollen var sjalvklart for honom. ^{[ 2 ]} En forhoppning de hade var att detta skulle bli Garlands stora comeback inom filmen, filmbolaget MGM hade 1950 sparkat henne efter manga ars framgangar. Luft och Garland gifte sig med varandra den 8 juni 1952. ^{[ 3 ]}

For att producera filmen bildades bolaget Transcona Enterprises . Luft och Garland agde 75?procent; Edward L. Alperson , som agde vissa rattigheter till filmen, agde 20?procent och 5?procent agdes av Ted Law, en van till Luft. De kunde inte gora filmen ensamma, varfor de vande sig till filmbolaget Warner Brothers och dess produktionschef Jack Warner . De vande sig till Warner Brothers av flera skal: dels var Jack Warner och Garland goda vanner sedan tidigare, och dels hade filmbolaget nyligen salt sin biografkedja och hade darfor gott om pengar. ^{[ 4 ]} Warner Brothers finansierade filmen; filmen fick en budget pa en och en halv miljon amerikanska dollar , vilket var normalt for en musikal. ^{[ 5 ]}

I september 1953 var det premiar pa den forsta filmen som spelades in i Cinemascope , Den purpurroda manteln . Den gjorde stor succe, och det bestamdes ganska snart att aven denna film skulle bli en Cinemascopefilm. Istallet for att anvanda just den tekniken, ville Warner Brothers forst anvanda sin egen teknik, WarnerScope . Jack Warner fick dock tillfalle att med egna ogon se hur Cinemascope var tekniskt overlagset WarnerScope och man bestamde darfor under pagaende inspelning att anvanda den forstnamnda tekniken istallet. ^{[ 6 ]}

Filmen var en av de forsta som spelades in i Cinemascope. Warner Brothers hade inte spelat in nagon sadan tidigare, och varken regissoren eller fotografen hade nagon tidigare erfarenhet av det, vilket gjorde att de blev tvungna att lara sig processen under inspelningen. Till filmen anvandes Technicolor . ^{[ 6 ]}

Manuskriptet , som skrevs av den valkande dramatikern Moss Hart , ar baserat pa filmen Hollywood fran 1937, en film regisserad av William A. Wellman och med manuskript av bland andra Dorothy Parker , Alan Campbell och Robert Carson . De hade i sin tur fatt inspiration fran filmen What Price Hollywood? fran 1932 som var regisserad av ingen mindre an George Cukor . ^{[ 7 ]}

Hart fick hundratusen dollar samt tillgang till ett hus i Palm Springs medan han utforde arbetet. Han hade inte tillgang till manuskriptet till Skandal i Hollywood, och fick helt enkelt titta pa filmen flera ganger. ^{[ 8 ]} I mars 1953 var han klar med ett forsta utkast. ^{[ 9 ]}

Produktionen inleddes officiellt den 13 augusti. Filmen hade till en borjan arbetsnamnet Produktion #386 . Koreografen Richard Barstow borjade da repetera tillsammans med tjugo dansare. Den 21 augusti inleddes inspelningen av de olika sangerna i filmen under ledning av Ray Heindorf. Tillsammans med Skip Martin gjorde han arrangemanget till The Man That Got Away ; sangen framfordes av en sextett med piano, kontrabas, gitarr, trummor, trombon och tenorsaxofon. ^{[ 10 ]}

Flera manliga skadespelare var patankta for rollen som Norman Maine, bland andra Humphrey Bogart och Frank Sinatra . Luft forsokte overtala Cary Grant , som var intresserad och laste manuskriptet, men avbojde. ^{[ 11 ]} Till slut foreslogs James Mason , ^{[ 11 ]} som genast tackade ja. ^{[ 12 ]}

Den fortsatta inspelningen kantades av problem, bada tekniska problem, och sadana som berodde pa Judy Garlands personlighet och drogmissbruk.

Den 5 oktober 1953 var det tankt att Garland skulle gora kostym- och sminktest. Hon dok inte upp utan skyllde pa att hon bantade, och det bestamdes att hon inte behovde komma forran den 12 oktober. Da var det nodvandigt att hon var pa plats for att arbetet skulle kunna fortsatta. Dagen infann sig, men hon dok inte upp pa morgonen. Sid Luft ringde henne fran studion, men hon gjorde klart att hon inte hade for avsikt att komma, ty hon var skrackslagen. Luft bad Harry Rubin, Garlands assistent, att fa henne att komma till studion, vilket han lyckades med. Rubin fick i uppgift att fa Garland i tid till studion varje dag. ^{[ 13 ]}

Klockan 11.25 borjade en scen spelas in dar Esther Blodgett (Garland) som statist vinkar fran ett tag. Efter fem omtagningar var Cukor nojd. Scenen ar bara 44 sekunder i filmen, men trots det pagick inspelningen fram till klockan 17.20. Den dagens arbete kostade Warner Brothers 25?000 dollar. ^{[ 14 ]} Scenen spelades in pa nytt ett halvar senare.

Inspelningen fortsatte med bland annat scener pa Esthers pensionat, hennes forsta mote med Matt Libby, Esther som servitris pa en hamburgerrestaurang, hennes och Normans mote pa en nattklubb och sangnumret The Man That Got Away . Da gav ovantat Jack Warner besked om att filmen inte skulle spelas in i WarnerScope, eftersom den visat sig inte fungera nar man skulle spela in kvalls- eller nattscener utomhus. Istallet sa fick man anvanda Cinemascope. Detta fick till foljd att filmteamet var tvungna att borja om och kasta det tidigare inspelade materialet, nagot som okade inspelningskostnaden med 300?000 dollar. ^{[ 6 ]}

Fram mot slutet av november lag inspelningen nitton dagar efter inspelningsplanen och hade kostat enmiljon dollar och spelat in en timmes film. I december forklarade Garland att hon inte kunde arbeta, varfor scener utan henne fick spelas in. ^{[ 15 ]}

Inspelningen tog officiellt slut den 26 februari 1954, men da aterstod annu tva sangnummer att spela in, Lose That Long Face och Born In A Trunk . Den 2 mars paborjades inspelningen av Lose That Long Face . Detta nummer skulle dock inte George Cukor regissera, utan uppdraget gick till Jack Donohue , en erfaren regissor specialiserad pa dansnummer. ^{[ 16 ]} Garland visste inte om saken, men efter nagra tagningar borjade hon undra var Cukor var. Nar hon fick veta att en annan regissor skulle regissera numret fick hon ett hysteriskt utbrott, ringde till Jack Warner och kravde att Cukor ogonblickligen skulle installa sig. Det gick inte, och Garland hoppade in i sin limousine och akte raka vagen hem, och stannade hemma nagra dagar. ^{[ 17 ]} Under hennes bortavaro forsokte Donohue spela in numret med en stand-in , Gloria DeWerd. Resultatet imponerade dock inte, och det inspelade materialet kunde inte anvandas. Garland hade stora personliga problem vid denna tid; det gick aldrig att veta om hon skulle infinna sig pa morgonen. ^{[ 18 ]} Mason fick manga ganger stalla upp och arbeta fast han skulle ha varit ledig. Det hande ocksa att scener spelades in, till exempel sadana dar Norman Maine kor omkring i en bil, utan nagon tanke att ha dessa med i filmen, bara for att visa Jack Warner att nagot arbete utfordes. ^{[ 19 ]}

Under mars manad klippte George Cukor och klipparen Folmar Blangsted samman de fardiga scener som fanns. Den 25 mars visades den halvfardiga filmen for bland andra Luft, Garland och Jack Warner som tyckte att ”filmen ar en vinnare”. Warner bestamde ocksa att sangnumret Lose That Long Face och ytterligare fem scener skulle tas om.

Forst den 13 april kunde inspelningen fortsatta med olika omtagningar, bland annat med Esther som servitris pa en hamburgerservering. ^{[ 20 ]} Forst pafoljande vecka spelades sangnumret Lose That Long Face in under ledning av Richard Barstow .

Sa har langt i inspelningen kande Luft och Warner att det behovdes ytterligare ett sangnummer. Harold Arlen och Ira Gershwin hade skrivit tre latar, men Cukor, Luft och Warner var inte nojda med dem. I borjan av april kontaktade Sid Luft den erfarne kompositoren Roger Edens , som tillsammans med Leonard Gershe tog fram det sista numret: Born In A Trunk . ^{[ 21 ]} Numret forlangde filmen med 15 minuter, nagot som Cukor inte gillade, men eftersom bade Luft och Jack Warner gillade numret var det bara for regissoren att gilla laget. Sjalva inspelningen borjade 30 juni, och inspelningen skedde pa natterna, eftersom det var den tid pa dygnet som Garland madde bast. Den sista inspelningsnatten blev den 28 juli 1954 da omtagningar till sangnumret Peanut Vendor gjordes. Klockan 2.55 pa natten var scenen klar och efterat firades detta med tarta och champagne. ^{[ 22 ]}

Filmens langd var vid det har laget 210 minuter. Den 25 maj skrev Moss Hart ett brev till Jack Warner och foreslog att filmen borde klippas ner. Warner svarade nagra dagar senare att han sjalv hade sett till att filmen kortats, och att han nu var nojd med langden. ^{[ 23 ]} Cukor sjalv var pa smygpremiar den 2 augusti 1954, och efterat skrev han i ett brev till Moss Hart: ”Jag onskar att filmen var lite kortare.”

George Cukor och Folmar Blangsted klippte ytterligare i filmen, och fick ner den till 181 minuter. Bland annat stroks en scen med Norman som pirat, en scen dar Norman letar efter sina bilnycklar och en scen dar Norman och Vicki star pa en strand och planerar sitt nya hus, och nastan hela Amanda Blakes medverkan. ^{[ 24 ]}

Redan fran borjan kom det kritik fran bland annat teatermannen Noel Coward , att filmen anda var for lang och att sangnumren tog for stor plats. Branschtidningen Variety skrev ”Denna ovanligt langa film ar rena doden for omsattningen pa biograferna”. Eftersom filmen var sa lang var det svart att pa ett bra satt fa in tva forestallningar per kvall. Kvallsforestallningarna brukade borja klockan 19.30 eller 20.00, men for denna film borjade forsta kvallsforestallningen klockan 18.30 (for tidigt) och den sista 22.00 (for sent). ^{[ 25 ]} Samma kritik kom aven fran biografagarna som stotte pa Harry Warner att nagot borde goras.

Harry Warner gav order till Jack Warner att klippa ner filmen och han i sin tur gav i uppdrag till klipparen Folmar Blangsted att borja klippa i filmen. Han var mycket tveksam till uppdraget, delvis for att han var en stor beundrare av George Cukor. Problemet var att Cukor hade rest ivag till Indien for att spela in filmen Bhowani ? station i Indien . Blangsted skickade telegram till Cukor och bad att han skulle kontakta antingen honom eller Jack Warner om saken, men Cukor horde aldrig av sig och Blangsted fick borja sitt arbete. ^{[ 26 ]}

Sidney Luft, producenten, blev inte glad nar han fick hora av filmen skulle klippas ner. Han blev arg pa bade Jack Warner och George Cukor. ^{[ 27 ]} Och Cukor vagrade prata med Blangsted resten av sitt liv. ^{[ 28 ]} George Cukor ansag att man helt enkelt hade ”slaktat” filmen och det pa ett mycket hansynslost satt. Viktiga delar av handlingen hade forsvunnit, bade roliga och kanslosamma bitar. Sangnumret Lose That Long Face klipptes bort helt och hallet. Enligt honom sjalv sa skulle han och Moss Hart ha kunnat klippt bort tjugo minuter fran filmen utan att det hade markts. Varken han eller Judy Garland kunde nagonsin se filmen i denna version. ^{[ 29 ]}

Till slut hade 27 minuter klippts bort, och filmen var nu 154 minuter lang. Warner Brothers sag till att alla kopior klipptes ner till den nya korta versionen och allt som var bortklippt skickades tillbaka till filmbolaget, aven filmbolagets egna kopior klipptes ner. Filmen hade harmed upphort att existera i sin ursprungliga version. Den 27 oktober publicerade Warner Brothers ett pressmeddelande om saken. De fick genast kritik, bade fran cineaster och biografagare, som ansag att bolaget hade klippt alltfor hansynslost. Manga biografagare hade foredragit att sjalv avgora vilken version man skulle visa pa sin egen biograf. ^{[ 30 ]} I New York Times skrev filmkritikern Bosley Crowther att han overvagde att ta bort filmen fran sin lista over 1954 ars basta filmer. ^{[ 31 ]}

Jack Warners forhoppningar om att filmen skulle dra in stora pengar kom snabbt pa skam. Redan i mitten av november borjade publiken svika och i december forstod alla att nagon vinst inte var att vanta. ^{[ 31 ]}

I februari 1955 blev det klart att filmen var nominerad till sex Oscarsutmarkelser . Ekonomiskt skulle filmen kunna tjana en hel del pa att fa ett pris. Bade Garland och Mason blev nominerade for sina insatser, och filmbolaget antog att om bada fick sitt pris skulle de kunna fa in ytterligare tva miljoner dollar. ^{[ 31 ]} Tyvarr blev det inte sa: istallet for Garland blev det Grace Kelly som fick priset for sin insats i Mannen du gav mig och istallet for Mason var det Marlon Brando som belonades for sin insats i Storstadshamn .

Kostnaderna for sjalva filmen uppgick till 5?019?770 dollar, ^{[ 32 ]} vilket gjorde filmen den dittills nast dyraste filmproduktionen ( Duell i solen fran 1946 hade kostat mer). Dessutom tillkom kostnader for att gora kopior, marknadsforing, distributionskostnader, rantor och diverse overheadkostnader. Filmbolaget behovde fa in minst tio miljoner dollar bara for att ga jamnt upp, ^{[ 32 ]} nagot som bara atta filmer hittills hade lyckats med. I november 1955 hade filmen dragit in 5?911?968 dollar, varav 1?556?000 dollar kom fran utlandet. ^{[ 33 ]}

Trots allt brak, nedklippningen och de ekonomiska problemen kande i alla fall Sid Luft, Judy Garland och Jack Warner sig valdigt stolta over filmen. Jack Warner skrev i sin sjalvbiografi, My first hundred years in Hollywood , att filmen ar en av de finaste som fatt bara Warners marke. Forhoppningen om att Judy Garland skulle fa en comeback som filmstjarna forverkligades dock inte. ^{[ 28 ]} Hennes rykte inom filmbranschen forblev daligt, och under de foljande aren av sitt liv fick hon forsorja sig genom att turnera som sangare.

Sommaren 1982 tillbringade en filmintresserad museichef vid namn Ronald Haver hela sin semester i Warner Brothers dammiga och morka arkiv for att hitta de 27 minuter som filmbolaget klippt bort. Han lyckades hitta hela ljudbandet samt tjugo minuter film. Tillsammans med stillbilder fran de aterstaende sju minuterna lyckades han klippa ihop filmen pa nytt, sa att den nu finns i en version pa 176 minuter.

Den nya versionen hade premiar pa Radio City Music Hall i New York den 19 juli 1983 i narvaro av bland andra James Mason , Sidney Luft , Liza Minnelli , Lorna Luft , Gene Allen med flera. George Cukor gick bort i januari 1983 och fick aldrig mojlighet att se den nyrestaurerade filmen.

• Haver, Ronald (1988), A Star Is Born: The Making of the 1954 Movie and Its 1983 Restoration , New York: Knopf, ISBN 0-394-53714-9  
• Shipman, David (1992), Judy Garland , Harper Collins Publishers, ISBN 0-00-637961-3  

•   Wikimedia Commons har media som ror En stjarna fods .
  Bilder & media
• En stjarna fods pa Internet Movie Database (engelska)
• En stjarna fods pa Svensk Filmdatabas
• Judy Garland Database ? A Star is Born
• Filmsite.org ? A Star is Born