Ursprungligen var stambanorna i Sverige enligt 1854 ars riksdagsbeslut de
jarnvagar som skulle byggas av staten
, till skillnad fran ovriga banor som skulle byggas av privata bolag och konsortier. Stambanorna kom att byggas fran 1856 till 1892 (da stambanan genom Ovre Norrland var klar).
Statens jarnvagsbyggande upphorde inte nar stambanorna stod klara. Genom nationaliseringar och overlatelser vid konkurser overtog staten ansvar och agande for allt fler jarnvagsstrackningar. I borjan av 1900-talet kom man att, framforallt i Norrland, bygga nya banor. Dessa banor blev dock inte benamnda stambanor (till exempel
Inlandsbanan
). Under en tid i mitten av 1800-talet gick 70% av statsutgifterna till jarnvagsbyggnation, och svenska staten fick lange betala ranta till framforallt tyska langivare, vilket dock loste sig nar
inflationen
slog till vid
forsta varldskriget
. Det anses fortfarande normalt med flera artiondens avskrivningstid for jarnvagar.
"Stambana" ar i dag ingen officiell definition pa en viss typ av jarnvag i Sverige. Termen ingar dock i de benamningar som anvands for vissa bandelar, vilka faststalldes av
Banverket
ar 1990. Dessa skiljer sig nagot fran de ursprungliga.
Till exempel avsags med
Sodra stambanan
fran borjan jarnvagen fran
Malmo C
via
Nassjo
till
Falkoping C
, dar den anslot till landets forsta stambana, den vastra. Jarnvagen
Nassjo
?
Katrineholm
byggdes senare och fick namnet
Ostra stambanan
. Successivt har dock istallet strackan Malmo?Nassjo?Katrineholm (dar den ansluter till
Vastra stambanan
) kommit att kallas
Sodra stambanan
, vilket slutligen faststalldes 1990.
Nassjo
?
Falkoping
har fatt benamningen
Jonkopingsbanan
.
Med
Norra stambanan
avsags en gang strackan (
Stockholm
?)
Uppsala
?
Krylbo
?
Ockelbo
?
Ljusdal
?
Ange
, men idag brukar namnet avse jarnvagen via
Gavle C
i stallet for via
Krylbo
for avsnittet mellan
Uppsala C
och
Ockelbo
.