671-672 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad)
Full resolution (TIFF)
-
On this page / pa denna sida
- Bleka karrhoken, zool. Se Karrhokarna
- Bleke l. Kalkbleke, geol., ett hvitt, lost och affargande jordartadt amne
- Bleke anvandes med fordel som forbattringsmedel pa ler-, sand- och torfjord
- Blekemyr, myr, dar bottenlagret af bleke icke tackes af dy eller torf
- Blekinge (Bleking), landskap i Gotaland
<< prev. page << foreg. sida <<
>> nasta sida >> next page >>
Below is the
raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error?
Proofread the page now!
Har nedan syns
maskintolkade texten
fran faksimilbilden ovan.
Ser du nagot fel?
Korrekturlas sidan nu!
This page has been proofread
at least once
.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlasts
minst en gang
.
(skillnad)
(historik)
Bleka karrhoken,
zool.
Se
Karrhokarna.
Bleke
1.
Kalkbleke
,
geol.
, ett hvitt, lost och affargande jordartadt amne, som hufvudsakligen bestar af pa
kemisk vag utfalld, kolsyrad kalk. Det traffas endast
undantagsvis i dagen, men desto oftare som underlag
for torf a bottnen af dalder, karr och andra sanka
stallen i trakter, dar kalkstensberg eller i allmanhet
kalkrika bergarter forekomma. Bleket ar egentligen
en jordformig varietet af kalktuff och innesluter
i regeln skallamningar af sotvattensmollusker,
sasom limnæor, Bythinia tentaculata, pisidier samt
af ostrakoder och andra lagre djurformer. Annu i
dag pagar bildning af bleke. Inom Sverige traffas
det bl. a. i Jamtland, Vastergotland och Skane. Pa
Gottland och Oland, hvarest berggrunden nastan
enbart utgores af siluriska kalkstenar och marglar,
ar ifragavarande jordart mycket allman. Torfven
i de gottlandska myrarna, af hvilka flera omfatta
tusentals hektar, hvilar nastan utan undantag pa bleke
af 0,5–2 meters maktighet. – Bleke nyttjas stundom af
allmogen till hvitlimning af spislar, tak och vaggar
i boningshus m. m. E. E.
Bleke anvandes med fordel som forbattringsmedel pa
ler-, sand- och torfjord.
Blekemyr,
myr, dar bottenlagret af bleke icke tackes
af dy eller torf.
Blekinge
(
Bleking
), landskap i Gotaland, gransar i
v. till Skane, i n. till Smaland, i o. och s. till
Ostersjon. Dess omrade sammanfaller med Blekinge
lan (se d. o.). Fran det smalandska hoglandet vid
en hojd af 130–170 m. o. h. sanker sig landskapet
mot saval s. som o. ner mot hafvet. Norra delen,
"skogsbygden", ar karg och mager med manga berg
och karr, och skogarna dar besta hufvudsakligen af
barrtrad. Den darefter foljande "mellanbygden" med
sina manga sma sjoar och vattendrag och annu mera
 |
| |
Blekinges vapen.
"strandbygden" har bordig jord, bar vackra och
statliga loftrad, bland hvilka boken gor sig
gallande, och en rik undervegetation. Det ar i
synnerhet dalgangarna i de sistnamnda bygderna, som
at landskapet forvarfvat ryktet om dess leende natur
och idylliska skonhet. Vattendragens hufvudsakliga
riktning ar sydlig; sarskildt aro att namna, fran
v. raknadt, Morrums, Brakne, Ronneby, Nattraby och
Lyckeby aar. Hojdstrackningarna mellan vattendragen
aro nastan ofverallt genombrutna af tvardalar,
och landskapet ar salunda mycket kuperadt; dock ar
saval ostra kustlandet som den sydvastliga delen,
Listerlandet, att rakna till slattland. De hogsta
bergtopparna finnas soder om midten af gransen mot
Skane och na en hojd af omkr. 180 m. o. h. Den sodra
kusten ar mycket sonderskuren och omgifven af en bred
skargard, i synnerhet vid den ostra delen, utanfor
hvilken finnas afven storre oar, Hasslo, Aspo, Tjurko,
Sturko (den storsta, omkr. 16 kvkm.) och Senoren.
K. S.
B. synes i aldsta tider hafva statt i en om ocksa los
forbindelse med Sverige, men var, redan da biskopen
af Lund, Egino, pa 1060-talet forde kristendomen till
bygderna oster om Skane, att rakna till Danmark. Dess
omfang var under medeltiden nagot mindre an i
vara dagar, i det att Listers harad raknades sasom
ett helt for sig. Landskapet hade eget landsting,
hvilket troligen holls vid Hjortsberga i Medelstads
harad, och egen landsdomare, men foljde Skanelagen. I
kyrkligt afseende lydde det, sasom allt fortfarande,
under Lunds stift.
Sedan B. ar 1242 blifvit hertigdome, hemfoll det redan
1260 efter forste innehafvarens, Knut Valdemarssons,
dod anyo till kronan. Ar 1329 lamnades det som pantlan
till grefve Johan af Holstein, men pa grund af det
fortryck, som denne och hans fogdar utofvade, gaf
sig landskapet i likhet med Skane och on Hven genom
overenskommelsen i Kalmar 19 juni 1332 under den
svenske konungen Magnus Eriksson, hvilken senare pa
aret genom kop forvarfvade sig det till grefve Johan
utfardade pantbrefvet. Magnus Eriksson formadde
emellertid icke i langden halla den kraftfulle
danske konungen Valdemar Atterdag stangen, och sedan
denne 1360 lyckats fa den skanska hufvudfastningen
Halsingborg i sitt vald, atertog han inom kort hela
B. Sasom gransland hemsoktes detta under den foljande
tidens krig ofta af svenskarna, som plundrade och
brande. Ar 1436 drog Engelbrekt dit; Karl Knutssons
befalhafvare foro svart fram darstades 1452 och intogo
bl. a. Lyckeby; Svante Sture infoll i landet 1509, och
genom Berent von Mehlen intogs det 1523 af Gustaf
Vasa, som beholl det inpa foljande aret. Under det
nordiska sjuarskriget (1563–70), da bl. a. Ronneby
infor Erik XIV:s ogon togs med storm och forstordes
(4 sept. 1564), och under Kalmarkriget, da den
nyanlagda staden Kristianopel 1611 ofverraskades af
Gustaf Adolf och stacks i brand, harjades B. vidt
och bredt. Genom freden i Roskilde (28 febr. 1658)
aftradde Danmark det till Sverige. Landskapet hade
under den danska tiden varit deladt i tva hufvudlan:
Solvesborgs och Lyckas (efter 1601 Kristianopels);
nu lades det till det skanska generalguvernementet
och kom att lyda narmast under landshofdingen i
Kristianstad, tills det 1680 forenades med Kalmar
lan och 1683 erholl egen landshofding med residens
i Karlskrona. – Under borjan af den svenska tiden
finner man i B. liksom i Skane pa de flesta omraden
ett markbart stillastaende i utvecklingen. Hartill
bidrogo i sin man Karl XI :s och Karl XII:s afven for
detta landskap forharjande krig och den svara pest,
som 1710–11 bortryckte stora delar af befolkningen.
Blekingsborna buro i aldre tid namnet Blekings-farare
och hafva sedan gammalt haft rykte om sig att vara
trotsiga, haftiga och valdsamma. Detta lynne far
atminstone delvis sin forklaring i den mellanstallning
de sasom gransbefolkning tvungits intaga under det
forflutnas fejder. – Knappast nagonstades i B. far
man numera se den gamla pittoreska landskapsdrakten:
for mannen knabyxor af hjortskinn, grant broderad vast
samt jacka med blanka knappar; for kvinnan rynkad
kjol och dubbla lifstycken. Det inre lifstycket var
stundom helt och hallet af siden, prydt med guld-
och silfversnoren, och ofver brostet sammanfast med
silfverhaktor. Det yttre utbyttes
<< prev. page << foreg. sida <<
>> nasta sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Mar 12 12:23:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbc/0370.html
